REFLEKTIONER

Mitt sätt att se världen...

Efter en evighetslång vecka är det äntligen fredag. Timmarna segar sig fram, varje minut är som hundra år....

Men plötsligt händer det: alla lektioner är klara, nationalsången spelas och skolveckan är över.

Lagom till eftermiddagsutropet från den närbeägna moskén strömmar ungdomarna ut från kvarterets skola, hem till helgen, hem till ledighet, kamrater och fredagsmys.

,

Skola är skola, ungdomar är ungdomar och fredag är fredag - oavsett om man heter Ayşe eller Anna, Eyip eller Erik...

Turkiet vill ändra sitt namn i internationella sammanhang.

I dag - eller hittills - har det hetat "Turkey" efter engelskans benämning på landet, Nu vill man bli kallade "Türkiye", som är landets endonym, d.v.s. det egna namnet på landet.
Och eftersom var och en måste få definiera sig själv, vilka är vi att säga nej till det?

Att länder byter namn är inget unikt eller ovanligt.
Siam blev Thailand, Persien blev Iran, Burma blev Myanmar, Vitryssland blev Belarus och för några år sedan meddelade det som då var Swaziland att de ville bli kallade Eswatini. Så då gör vi det!

Inte sällan är det gamla koloniala namn som byts ut mot mera passande namn.

Så är det inte i Türkiyes fall. Landets namn på engelska betyder ju också som många vet. även "kalkon". Och hur gott köttet från denna fågel än är, så är begreppet "kalkon" inte positivt laddat.
Om man beskriver en film som en kalkonfilm tänker väldigt få att det måste vara en riktig kioskvältare.

Men det där med kalkonen är lite intressant. Den - eller dess namn snarare - är lite som "Svarte Petter". Engelsmännen kallar den för "Turkey", turkarna kallar den för "Hindi" och jag vill minnas att jag läst att dess namn på hindi skall betyda "Grek".  Kärt barn har många namn. Helst någon annans namn.

När vi är inne på respekt skulle jag önska att fler medier kunde ge en mer balanserad bild av Recep Tayyip Erdoğan, Istanbuls f.d. borgmästare, landets f.d. premiärminister och nuvarande president. Egentligen mer för deras egen skull - för deras image av saklighet - än för Erdoğans.

I västliga media är bilden av Erdoğan färdigproducerad. Erdoğan beskrivs som maktfullkomlig, odemokratisk, oberäknelig och det som sker inom turkisk politik tolkas genom det filtret. Och de beskrivningar av mannen eller det han gör som inte passar in i den bilden avfärdas genast som propaganda av "experter" som inte inser att de själva fallit offer för just propaganda. 

"Det är komplicerat" är ett av alternativen på Facebook när det gäller att beskriva förhållanden och att beskriva Erdoğan som person, turkisk politik och turkarnas relation till sin president ÄR komplicerat. Givetvis, för det är ett komplext system. Det finns inga enkla beskrivningar, inga självklara sanningar, inga "ju". Var och en som hävdar det, säger egentligen mer om sig själv än om Erdoğan.

Erdoğan engagerar. Jag kan inte minnas att jag mött en enda människa som varit likgiltig inför honom. Antingen är man emot honom - väldigt myket emot. Kollossalt. Eller så är man för honom. - väldigt mycket för. Kolossalt. Och enligt valresultaten brukar dessa båda läger fördela sig jämnt över hela folket. Varannan turk för, varannan emot. 

Det faktum att han har halva landet emot sig vittnar ju om att det här inte är en smidiig grabb. Men det faktum att han har halva folket bakom sig vittnar lika mycket om att han inte är dem maktfullkomlige despot som västmedia målar upp. Om man inte vill hemfalla till enkla "stör mig inte med fakta, jag har min  bild klar"-lösningar och hävda att de turkar som står bakom Erdoğan inte "förstår" sitt eget bästa.
(Jodå, ni anar inte vad många svenskar som aldrig varit i Türkiye och som inte talar ett ord turkiska som är "experter "och som gärna förklarar för hustrun och mig - som deltidsbor i landet -  hur det EGENTLIGEN är! Generöst!! Och tämligen korkat!)

Erdoğan bildade sitt AKP - sitt Rättvise- och utvecklingsparti - i början av 2000-talet och lyckades på kort tid vinna så mycket mark att de fick över 50% av rösterna i nästa val. Erdoğan blev premiärminister.
Under de första åren av hans styre  ökade turkarnas levnadsstandard markant och ekonomin var stark. Nu på senare tid har en viss stagnation inträtt och tillvaron är inte lika enkel, vare sig för gemene man eller för Erdoğan.

Erdoğan är en handlingens man. Förmodligen finns det en och annan turk som skulle kunn strypa mig för det här, men jag ser likheter mellan honom och Atatürk. Båda agerar och båda åstadkommer något. Idag är Atatürk närmast helgonförklarad, det är inte Erdoğan. Men jag har svårt att tro att det inte fanns ett massivt motstånd mot det Ataürk åstadkom i vissa kretsar. Precis som Erdoğan idag möter motstånd i vissa kretsar.

Men det är intressant hur okritiskt massmedia väljer att tolka det som sker i landet genom det filter som rådande propaganda ger. Därigenom förmedlas inte sällan en helt annan bild av vad som skett än. vad som egentligen skedde.

Idag, söndag den 29 oktober 2023, firar alla turkar.

Det är Cumhuriyet bayramı, Republikens dag, och exakt 100 år sedan det moderna Turkiet grundades.

Jag tror att vi som svenskar, som levt i en nationalstat sedan mammutar gick omkring på gatorna, har svårt att förstå hur viktig denna händelse är för turkarna och deras land.

Då, för 100 år sedan, fanns inget Turkiet. Det fanns ett Osmanskt rike, en överlevd rest från det som en gång i tiden varit ett stolt och mäktigt imperium som behärskat hela sydöstra delen av Europa och hela Anatolien och lite till. Nu, vid gryningen av det 20e århundrandet, var allt inom detta rike hopplöst föråldrat, omodent och dysfunktionellt. Att man under världskriget några år tidigare ställt sig på den förlorande sidan gjorde inte saker och ting bättre. 
"Den sjuke gamle mannen" kallades det och sällan har det varit så tydligt att en statsbildning låg i dödsryckningar.
Det fanns olika förslag på hur detta land skulle delas upp mellan olika stater, nya och gamla. Men tanken på ett enhetligt rike för alla turkar var inte ett av dem.
Vilket av förslagen som förverkligades? Inget av dem,

En ung officer som utmärkt sig under kriget och som under det samma gjort militär kometkarriär motsatte sig dessa förslag och ställde sig i spetsen för en rörelse som arbetade för ett enat land. Han var 37 år gammal 1919 och hans namn var Mustafa Kemal Atatürk. 
(Eller egentligen bara Mustafa Kemal, eftersom efternamn inte användes i det Osmanska riket. Atatürk tillkom senare, det betyder "Turkarnas fader".)

Mustafa Kemals engagemang i den nationella frågan var lika framgångsrik som hans insatser i kriget. 
Måndagens den 29 oktober 1923 kunde republiken Turkiet grundas med Mustafa Kemal Atatürk som president.
Atatürk tog sig genast an med att transformera "Den sjuke gamle mannen" till en fungerande statsbildning.
Enkelt och bildligt talat kan man säga att han ryckte upp landet med rötterna och planterade om det.
Allt som hade med det gamla att göra färbjöds, ändrades och ersattes med nytt. Traditionella kläder förbjöds, språket förändrades - arabiska och persiska låneord ersattes med turkiska. Skriften förändrades - fram tills dess hade turkiskan skrivts med arabiska skrivtecken, som förutom att de är svårare att lära (det finns olika tecken beroende på om tecknet kommer i början, i mitten eller i slutet av ett ord) är det inte särskilt lämpat för turkiska språket. I arabiskan skriver man sällan ut vokalerna, medan turkiskan är ett vokalrikt språk och ordens betydelse ändras beroende på vilken vokal som används. 
Jämför med våra ord "Stol" - "Stal" - "Stil" som alla på arabiskt vis skulle skrivas "Stl".
Ja, Mustafa Kemal lär knappast något område inom landet vara orört. Som en modern variant av Gustaf Wasa dikterade han allt - stort som smått. Och skapade ett Turkiet som fungerade. Utan honom hade det knappast funnits ett Turkiet idag. 

Det är svårt att tro att han kunde genomföra allt detta utan att bli motarbetad. Människan är traditionell till sin natur och den som har inflytande vill fortsätta ha inflytande. Sannolikt var det en och annan ämbetsman som önskade Mustafa Kemal dit pepparn växer. Idag är han älskad, hedrad och en avhållen nationalsymbol.
Och då inte bara på ett officiellt plan. Jag får bilden av att många turkar känner en djup vördnad och tacksamhet inför honom. Idag, på republikens dag hänger man ut flaggor med hans porträtt från balkongerna. Jaghar sett ungdomar som har tatuerat in hans namnteckning och en ung servitör som skrivt hans namnteckning ppå en glasstårta. Hans bild finns på alla mynt och alla sedlar. Och det finns en lag om att inte tala illa om honom.

Mustafa Kemal Atatürk gick ur tiden kl 09:05 den 10 november 1938 efter 15 aktiva år som det moderna turkiets president.
Vid det klockslaget det datumet stannar Turkiet upp. Människor lägger ned det de har för händer, bussar stannar, på motorvägen stiger människor ur sina bildar. Man samlas i en gemensam tyst minut för att hedra mannen som skapade det land man nu lever i och är stolt över.

Det är hart när omöjligt att skriva om Turkiet i allmänhet och om landets kulturliv i synnerhet utan att skriva om landets store kulturgestalt, Zeki Müren.

Zeki föddes 1931 och tragiskt bort i hjärtattack redan 1996 i samband med en gala till hans ära. Ja, HANS ära. Zeki var man!
(Jag kan bara drömma om vilket trauma hans död måste ha varit!)
Poet, kompositör, sångare och skådespelare - Zeki hade många strängar på sin lyra. Och våra turkiska bekanta nämner hans man med stor aktning!

Han hade en fallenhet för att framträda med feminina attribut - smink, kvinnofrisyr, smycken och glasögon av feminint snitt. 
Dethar spekulerats till orsaken bakom det. Några menar att Zeki var homosexuell, andra att detta var ett sätt för honom att markera sin manlighet. "Jag är så trygg i min manlighet att jag vågar framträda i kvinnliga attribut!"
Vad som är sant och vad som är myt vet jag inte, jag bara konstaterar att Zeki var en färgstark profil som syntes och som väckte känslor.

I filmklippet från nyåret 1984 ser vi hur Zeki går runt bland de närvarande och med stor sjölvklarhet tar emot massornas hyllningar innan han bjuder upp en ung kvinna och dansandes sjunger schlagern "Gitme Sana Muhtacım"  ("Gå inte, jag behöver dig!"), en ganska typisk representant för hans musik. Ria Wägner skulle ha dött för hans glasögon och frisyr!

Middagstid.

Utropet för dhuhr har klingat ut över staden.

En av killarna på bygget vänder sig mot Mecka och förättar sin bön - mitt bland betong, brädor och annan bråte.

Varje kultur har sin särart. 
Det som slog mig väldigt tydligt när jag besökte staden för första gången för nästan halvannat decennium sedan var arkitekturen.
Där fanns dels hypermoderna hus med rundare och mer organisk arkitektur än vad jag var vad vid från Sverige, dels fanns där de mera klassiska husen, men blekgul fassad och rödbruna balkonger. Fyra våningar, fyra lägenheter på varje våning.
En gång dominerade de vår lilla gata. Nu står där bara ett kvar och jag frågar mig hur länge?
Ett efter ett försvinner de för att ge plats åt nybyggen, som DETTA.
Och visst, nybyggena är snyggare, men också själlösare.
Och jag undrar, vad kostar det att köpa en nybyggd lägenhet? Vad kostar det att bo i ett nybyggt komplex? 
Vart tog familjerna som bodde i de gula husen på vår gata vägen?

Nytt må vara snyggt, men i en stad måste det finnas plats för alla, eller? 

Två skåpbilar svänger in på gatan, parkerar nära varandra. Tre män, varav en med karaktäristiska solglasögon börjar snabbt lasta över gods från ena bilen till den andra.

Skarpögd som jag är (åtminstone på ena ögat, kataraktoperationen på andra ögat låter vänta på sig) ser jag genast vad detta handlar om! Maffia!
Jag är nämligen ordenligt utbildad i kriminologi -  d..v.s. jag har sett flera Beck-filmer och t.o.m. en och annan Roland Hassel!! - känner jag igen skumma beteenden när jag ser dem.

Och precis som jag anat - jag kunde ha skrivit manus till skummisarnas agerande - precis som jag anat: när överlastningen är klar ger den som levererat ett smakprov på varan till den som hämtar. En varsin Snickers.

Det är det som bekymrar mig. Känns som om jag missat en pusselbit här. Kan inte påminna mig att Al Capone smugglade chokladgodis. Inte heller bytte de varor mitt inne i stan på blanka eftermiddagen. Hm.... Får klura lite till på det här...

De är tillbaka.

Giftgubbarna.

Förr kom de varje vecka och sprejade vitt rykande jox ned i alla skrymslen och vrår för att hålla insekter och skadedjur på en lagom nivå. D.v.s. nolltolerans.

När deras annalkande dova "Wooow Wooow" hördes stängdes alla dörrar och fönster till i vår lilla lya.
Men sedan giftbilen (Se inlägg #34!) införts har "giftisarna" inte synts till. 
Men i går kväll var det något som strulade för giftbilen. Den kom in på gatan, stannade, satte på varningsblinkers och vi hörde hur chauffören hade ett långt telefonsamtal med någon. Sedan åkte den iväg. 
Och idag är giftgubbarna tillbaka med sitt stickande vita jox.

Ja, det är vår pool alldeles intill.

Nej, jag badar inte i den i dag. 

Därför faller en av våra grannar lite ur ramen. Han är runt 25-30. Tålmodigt åker han fram och tillbaka på gatan för att lära sig manövrera en scooter, Vinglar till lite, blinkar, vänder och gasar, bromsar in, vinglar på nytt, vänder och åker tillbaka. Gång efter gång. Om och om igen. Han skiljer sig från mängden och det är något sympatiskt över honom. 

Om man vill och är tillräckligt galen att göra det kan man hyra scooter och själv ge sig in i den urtidsröra som människorna i den här staden kallar för "trafik".
Det var svårare än jag trodde...

Det här är Suna.

Suna är grannhusets, Sockerslottets, städerska.

En gång var hon även vår städerska och som sådan effektiv och omtyckt.
(Förra ägaren till vår lägenhet bad en gång Suna att städa lägenheten. Det gjorde hon för 50 lira. Det mostvarade då ungefär 250:-)

Men så kom Canatan och fick för sig att Suna stal av vårt rengöringsmedel för eget bruk och sa upp Suna på ort och ställe.
Utan att bry sig om vad vi andra tyckte.

Jag vill inte uppmuntra till stöld, men jag vet å andra sidan inte om Canatans anklagelse stämde. Men jag vet att om Suna hade frågat om hon fick ta av vårt rengöringsmedel för eget bruk så hade jag sett till att hon fått det.
För i vårt hus bor famlijer från bl.a. Tyskland, Sverige, Danmark och Finland. Och om vi har råd att ha två boenden - ett här och ett i hemländerna - och dessutom råd att resa hit regelbundet, ja då har vi också råd att sponsra en städare med lite rengöringsmedel. Hut!

Jag vet annars mycket lite om Suna, men har fått bilden av henne att hon inte hör till dem i den här staden som har råd med etagevåning och senaste BMW:n. 

Hon väcker mina sympatier.

Canatan har en bror, Vedhai. Vedhai är äldre än Canatan, 10 - 15 år äldre. Han har också flyttat in i vårt hus. Granne med lillebror. Han är en tystlåten liten gubbe och verkar ha fått all den tillbakadragenhet som Canatan inte har fått. Det visar sig snart att Vedhai är en omhändertagande person. Han pysslar om vår gård, våra växter och vår pool. Står ofta på balkongen på kvällarna och röker och pratar med förbipasserande. En man att verkligen tycka om.

Tyvärr har Canatan flyttat ut från vårt hus igen. Lugnet är tillbaka, men det är lite tråkigare, Och Vedhai gick tyvärr bort förra våren. Det är tomt efter honom.

Bröderna Honung? Vad har Canatan och Vedhai med honung att göra? De heter "Bal" i efternamn. Det betyder honung.

Vad har ett paraply, ett ex av koranen, en dörr och en hopvikt flyttkartong gemensamt?

Det har alla använts som skydd mot det starka solljuset av flanörer på vår lilla gata. Det sista ser ni på bilden ovan.
Och jo, jag skrev dörr.
Vi hittade en innerdörr under en säng när vi rensade i lägenheten efter förra ägaren. Den hade vi inte plats för, så vi la ut den på gatublocket (se inlöägg #10).
Det tog bara någon minut innan en ,man i den armstarkare klassen kom förbi och hivade upp den på axeln. Kanske skulle han elda med den i vinter, kanske hade han någon annan användning för den. Men tog den gjorde han och ett effektivt skydd mot solen blev den...

En av rosorna på vår gård vägrar att låta sig hållas tillbaka av staketet.

Den sticker igenom spjälorna och fortsätter sträva efter sitt mål. 
Så önskar jag att de elever som passerar mitt klassrum skall bli.

"Tro på dig själv. Låt inte andra hålla dig tillbaka. Låt ingen berätta får dig att du inte kan, inte duger eller inte är värd. Bemöt din omgivning med värme och respekt. Följ reglerna. Men ge aldrig upp din dröm och din tro på dig själv."

För många år sedan sa en av mina elever att han skulle bli proffs i NHL. Det var mattelektion och vi röknade procentuell andel, så vi började räkna på det.
Hur många lag finns det i NHL? Hur många spelare finns i NHL. Hur många människor finns det i världen. Hur många procent av alla människor i världen spelar i NHL?
Jag minns inte siffrorna nu, men jag tror att vi hamnade på att 1 person på runt 300 000 spelar i NHL

- Det är ungefär så många som bori Värmland. En enda av alla i Värmland kan spela i NHL. sammanfattade jag,

- Ja, svarade grabben blixtsnabbt. Det är jag!

Jag gillar den inställningen och den tron på sig själv i komnination med ödmjukhet pch respekt för andra.

Solljus som glittrar i vattnet i en pool.

Evig rörelse, aldrig stilla. 

Minnen fråm barndomen.

Jag är åter 10 år. Sommarlov. En evighet av ledig tid.

På dagarna leker jag och kusinen hos mormor och morfar.

På kvällarna får vi åka till badplatsen och bada,

Kusinen störtar i vattnet, jag mera försiktigt.

Det svala vattnet mot min hud. 
Doften av sjö, av sommar, av ledig tid.

I bilen hem en glass.

På Rackstadsmuseet i Arvika finns en tavla av Gustaf Fjaestad. 
Jag kan se på den i timmar. Den visar en liten flicka på en klipphäll invid en sjö.

Vattnet är klart, genom dess bruna nyans ser man stenarna på bottnen.

Flickan verkar tveka lite, kanske känner hon som jag kände?
Lockelsen, spänningen, en smula rädsla.
Jag kan se på tavlan i timmar. Jag betraktar den på långt håll. Jag går närmare.
Det spelar ingen roll, jag ser inte färgen på tavlan, jag ser bara vatten. 
Jag ser vågdalarna, jag ser stenarna på bottnen, jag ser glittret i vågtopparna.

Men jag ser inte färgen.

Hur bar han sig åt, den där Gustaf Fjaestad?
(En fråga som vad jag förstår har flera bottnar, men de kan vi återkomma till senare.)

SÅ HÄR SER TAVLAN UT I DETALJ.

Bazı insanlar çok güzeller...

En kvinna en marknadsdag. Ett leende ett ögonblick.

Inget mer.

En turkisk korrekturläsare, kunnig i svenska språket, skulle sannolikt markera ett fel i rubriken ovan.

Det heter inte "rökfritt", det heter "rök fritt" - med ett tydligt mellanslag mellan "rök" och "fritt".

Åtminstone om man utgår från vardagen och tillvaron här, för här röks det för fulla muggar.

I offentliga sammanhang, på restauranger, utanför snabbköp, på caféer....

Går du på lokal får du heöt enkelt vänja dig vid att känna dig som en böckling efter ett tag.

Det FINNS förvisso skyltar som anger att "Sigara içilmez", men de är sällsynta och återfinns på platser där ren logik borde göra att de inte behövs.
T.ex. i en moské eller på botten av poolen hemma...

Det finns även ord i turkiskan som låter som det de betyder.
"Tung" heter "ağır" (uttalas a-ö-r.). Jag tycker det låter som en stor sten som man släpar på, Motsatsen, "lätt", heter "hafif" och låter som en fjäder som vinden tar tag i och fladdrar iväg med.

Och det finns även fula ord i språket. Alltså ord som inte låter vackert, "Papper" heter t.ex. "kağıt" Och uttalas "ka-ött". Det låter ungefär som när ett hopknycklat papper landar i papperskorgen, tycker jag...

Så, detta får avrunda denna lilla odyssé i det turkiska tungomålet!
Förlåt? Vad den vakra emirdottens namn "lahana" betyder? Sa jag inte det? Det betyder "vitkål"...

Atatürk införde en modifierad variant av det europeiska alfabetet att skriva turkiskan med. Och därmed kunde - och skulle - vokalerna skrivas ut, vilket var en välgärning. En enda liten vokal här kan ändra innebörden helt och hållet. T.ex. betyder "sıkıldım" att "jag har haft tråkigt" medan "sikildim" att "jag har blivit våldtagen" - en viss skillnad kanske...

En av de bokstäver som det europeiska alfabetet berikades med för att passa turkiskan var yumuşak g - mjuka g. 
Mjuka g uttalas aldrig, men det förlänger den vokal som kommer innan det och kan på så sätt ändra betydelsen.
T.ex. betyder "da" - med kort a - "också" medan "dağ" - med långt a.- betyder "berg".
Men om mjuka g förlänger den vokal som kommer innan det, så följer ju per automatik att inget ord inleds med mjuka G.
Och därmed förpassar vi stora mjuka G ut i arbetslöshet. 
Några ströjobb här och var i rubriker skrivna med stora bokstäver kan erbjuda stora mjuka G, men annars har vi inget att komma med.
Låt oss hoppas att stora mjuka har en bra hobby och trivs med sin tillvaro i det dolda, för det är inte ofta man ser honom...

Vid andra tillfällen visar sig det vi provar vara riktigt gott och införlivas därför omedelbart med grundutbudet i vårt hem här.
Ayran, Pide och Simit har ni redan mött  i inlägg #42 om mat. Utöver det har vi upptäkt att granatäåålekärnor fungerar bra som ersättning för lingonsylt, att en av ostarna från Ezine kan ersätta gorgonzola i matlagning och att Kipas rökta kycklingbröst ger oss god lindring när vi blir sugna på kassler.

Och på vintern gömmer vi oss gärna bakom en varsin kopp rykande het salep - varm choklad meets chai latte,

Men allra bäst är Labne.
Labne är en krämig mejeriprodukt någonstans mellan Philadelphiaost och Creme fraiche - fast magrare.
Vi använder Labne till allt!

• Vill du har något att breda på ditt bröd? Labne!
• Behöver du runda av såsen med något så den blir krämig? Labne!
• Något krämigt till efterrättens bär? Labne!
• Något att doppa din simit i? Labne!

Hustrun har (ännu) inte testat att ha labne som solskyddskräm, men det skulle troligtvis fungera det också.

Däremot förväxlade släktens yngsta yoghurtburken och labneburken vid en frukost förra sommaren. Det gick så där.
Hon kämpade tappert på, men konstaterade efter ett tag att det "inte smakade som i går".
Philadelphiaost med müsli - det fungerade inte. Där gick gränsen. Även solen har fläckar.
Och släktens yngsta tog sig en ny tallrik, denna gång med yoghurt till müslin...

Bergen.
Det är bergen som utgör mitt Alanya.
Kleopatra och Keykubat - de båda långsträckta sandstränderna på ömse sidor om Alanyas berömda klippa - får ursäkta. Jag kan leva utan er.
Det är bergen som ger mig liv, får mig att andas.
Jag kan titta på dem i timmar, se hur staden sakta klättrar upp längs de branta sidorne, fundera på hur livet är för dem som bor däruppe.
En del hus där är verkligt exklusiva, andra betydligt mer blygsamma.

Gatan på bilden heter "Çelik sokak" som betyder "Stålgatan" eller "Stålgränd". Vi har "döpt om" den till "Çilek sokak" - "Jordgubbsgränd" eftersom det låter gulligare.
Det är vår gata, en av de gator som leder ned till stadens centrum.
Längs denna gata ligger Galaxy, de två stora lägenhetskomplexen i vår stadsdel Saray som måmnga taxichaufförer faktiskt spontant hittar till.
Här har vi också "Valide Sultan erkek öğrenci yurdu" (Valide Sultans internatskola för pojkar) eller "koranskolan" som vi vanligtvis - och lite respektlöst säger. Internatets funktion har jag aldrig riktigt analyserat. Där hålls bön vid middagstid på fredagar och där hålls en del somrar något som till förväxling liknar konfirmationsundervisning i koncentrat.
(På förmiddagarna öppnas portarna och horder av unga "tanter" i 10 - 12 års åldern med traditionell klädsel - det verkar höra till utbildningen - väller ut.
På eftermiddagarna är det utsläpp igen. Då dräller 12 - 14 åriga grabbar i finbyxor och skjorta ut. 
Alla har den en liten bok med sig - en koran? - och en betydligt större bok - en katekesliknande bok?. Katekesen är stor som en svensk skolatlas och fungerar bra som skydd mot solen. Och som vapen. En eftermiddag - för några år sedan - såg jag hur en av grabbarna tappade tålamodet med en kamrat och drämde katekesen rakt i huvudet på honom. Måhända hade han missat en och annan detalj rörande religionens fridsbudskap.

Vår Jordgubbsgränd leder sedan vidare förbi Tunahans jourbutik ned till brödkiosken, där vi köper vårt pide-bröd.

Jordgubbsgränd - vår gata. Taurusbergen - våra berg.   

Hyllan för "ädlare drycker" på Kipa, eller numera 5M Migros ute i Oba.
Tre flaskor med gyllengult, bärnstensfärgat innehåll.
En särskiljer sig.
Eller "skall bort" som Brasse alltid sa när han terroriserade Magnus och Eva med sin lattjo-lajban-låda.

Det är inte helt ovanligt att vi hittar inhemska produkter till utländska alternativ, särskilt inte nu när turkiska liran i princip faller fritt.

Men "hermelin bland katterna"? Heter det inte "katt bland hermelinerna"?.
Jo. Men vad är katt och vad är hermelin? Martell är ett större märke än Cemiyet och sannolikt dyrare -35o cl av kanyaken  kostar nästan 400 lira.
Men innebär det att den objektivt sett är bättre, godare, mer exklusiv?
Faktiskt inte. Förmodligen är det många kännare som föredrar Martell framför Cemiyet, men smak är något personligt och vanskligt att bedöma objektivt.

Att fler väljer Martell är inte det samma som att den är bättre.

Jag lärde en gång - i kön till incheckningen på Arlanda - känna en kvinna vars svärfar dyrkade Jack Daniels. Hon och hennes man ville ge honom en riktig uppelvelse och köpte en flaska single malt whisky som lagrats i 18 år. Gubben belv rörd och tacksam, men frågade artigt om det var OK om han bytte ut den mot Jack Daniels.

Lycklig den som ser det stora i det lilla, som hittar sin egen väg till lyckan oberoende av vad andra tycker!

I utkanten av stadens inköpscentra har Aura Fitness & Spa sina lokaler.

Utöver att fitness:a och spa:a sig där kan man ägna sig åt "vitamin detox" och äta på deras "diet restaurant".
Jag blir lite nyfiken på det sista. I turkiskan används normalt "lokanta" för ställen där man kan äta ute. "Restaurant" reserveras för klart finare etablissemang.

Så vad möts man av som gäst på denna restaurang? Kypare i frack, stärkta linnedukar, levande ljus och kruskakli? Levande musik, öppen eld och kokt morot?

Jag blir nyfiken!
Eller så har man valt namnet för att attrahera alla utlänska turister och göra det tydligt att här kan man äta. "Restaurant" är ju till syvende og sist mer internationellt än "Lokanta".
Fast å andra sidan, lockar konceptet "diet restaurang" verkligen charterturister? 
Överraskar den borne chrterturisten sin familj verkligen med att "Ikväll, mina kära, skall vi äta på ett verkligt inneplace - jag har beställt bord på diet-restaurangen ute i Oba!!"
Som sagt, jag blir nyfiken.

Men för säkerhets skull kan den som inte vill ha en överdos av träning, spa och kroppsvård slinka in på Burger King, vars logga stolt reser sig över hela härligheten.
Det finns alltid något för alla... 

Dagar som idag, när luftfuktigheten är extra pigg och smått funderar på att sätta personbästa, krävs det inte mycket för att man skall likna en blöt disktrasa.
Att plocka ur diskmaskinen eller hänga tvätt räknas om inte till extremsporter så åtminstone till rejäla träningspass.

Då är det skönt att ta en dusch efteråt. 

Men det finns ett problem.
Att duscha går bra, det är inga problem.

Likaså fungerar det att skrubba sig torr med ett badlakan.

Det är efteråt som problemen kommer: jag blir svett igen av att ta på mig kläderna.
I luftfuktigheter på nära 80% räcker det med dessa enkla rörelser för att hudens alla svettkörtlar skall vädra morgonluft och starta motorerna.

Så hur löser man dset problemet?
 
Genialisk som jag är har jag uppfunnit "byltisen"!!
Det är som striptease - fast tvärt om!
Med mjuka böljande rörelser drar jag på mig plagg efter plagg tills jag åter är anständig och kan kliva ut ur badrummet och förgylla tillvaron med min personlighet igen. Eller åtminstone finnas till...

Och nej, du får inte se mig duscha eller dansa byltis. Men du kan få se våran tvål...

I vår lägenhet är alla fönster och dörrar öppna dygnet runt nu på sommaren och fläktar står på 24/7 för att sätta rotation på luften.

När vi är ute märker vi att vi har det betydligt svalare hos oss än i t.ex. trapphuset och trapphuset är i sin tur svalare än det är på gatan.

Om vi ställer ut en termometer i solen på balkongen stiger den genast till över 40 grader. Och sol finns det gott om här, moln är en bristvara! :-)

Att vi har det svalare - och torrare - i sovrummet beror på att vi kör AC där på natten.
Vi har AC i hela lägenheten, men väljer att inte köra den.
Varför?
Primärt för att vi inte behöver. Jag må raljera över värmen lite - bara lite, yttepyttelite - men den är inte något stort problem. Egentligen.
OK, man behöver duscha lite då och då. OK, man behöver byta kläder lite oftare. Men man lär sig tekniken att hantera det hela.
Men sedan väljer vi också att inte köra luftkondare eftersom vi då skulle behöva stänga till lägenheten, stänga dörrar och fönster och på så sätt stänga ute livet.
Barnens lek på gatan, ungdomar som drar runt i sina bilar med nedvevade rutor och pumpar ut turkisk schlager, böneutropen, ljuden av byggnadsarbetarnas hamrande, fru Hammock som talar i telefon, skrot-nickarnas hojtande - ja, hela livet som vi är här för att vara en del av skulle vi stänga ute. Det vill vi inte.

Därför svettas vi lite och bloggar om värmen istället... :-)

Det "Güunaydın" som jag inledde är ett av turkiskans sätt att gäga "God morgon". Ordagrant betyder det "dagen strålar" - det finns många poetiska uttrryckssätt i det språket.  Mer om det kanske senare.

Jag hade fel.

Jag har gett fel upplysning och vilselett goda vänner.
Det är jag ledsen för.

Mat heter "yemek" på turkiska.

Äta heter också "yemek" på turkiska.

Så "äta mat" blir "yemek yemek".

Så vida inte det är en speciell sorts mat eller måltid man åsyftar, då hamnar substantivet i ackusativposition och ändras till "yemeği" och uttrycket blir "yemeği yemek". Turkiskan är full av påhittigheter och slutar aldrig att roa oss som försöker lära oss språket! <3

"Har du någon turkisk favoritmat? Något du tycker är extra gott?" var frågan.
"Nej" svarade jag. "Vi lagar vår mat själva för det mesta och lagar samma mat i Turkiet som i Sverige."

Det stämmer i och för sig.
Men inte desto mindre finns det turkisk mat som jag gillar väldigt mycket. 

Vi kan börja med "menemen" som på bilden ovan. Det är en äggröra med lök, tomat och paprika som steks länge på svag värme. Milt och gott och en bra start på dagen.

Sedan vill jag inte undvara "ayran", en salthaltig yoghurtdryck. Perfekt i hetta, svalkar och återställer saltbalansen.

Till ett iskallt glas ayran äter jag gärna en "simit", som jag bryter i bitar och doppar i flytande honung.

Och slutligenblir inte min dag komplett utan en bit "pide", ett runt bröd med vallmofrö. 

Men om man med turkisk mat menar middagsmat, varma huvudrätter, måste jag ändå passa.
Dels för att vi som sagt lagar maten själva -. billigare och godare - och Korv Stroganoff, Köttförssås med spaghetti och Risotto smakar likadant oavsett var vi lagar det. Dessutom är det inte särskilt turkiska rätter. 
Och dels för att staden är en turistmagnet av stora mått, vilket påverkar restaurangutbudet i hög grad. För varje restaurang som förmår att servera genuin turkisk mat, Türk Yemekleri, så finns det minst ett dussin halvtaskiga restauranger som skedar upp massproducerad västerländsk restaurangmat enligt schema 1a.
Lika spännande som skolans sönderkokta pytt i panna. (Jo, sönderKOKT - jag gick i skolan på 70-talet...)  

Turkiet är ett muslimskt land. En stor majoritet av befolkningen bekänner sig till islam och muslimsk kultur och tradition påverkar det dagliga livet. 

De senaste årens debatt i Sverige och andra länder har skapat en bild av islam som gör det komplicerat att sakligt och neutralt tala om religionen och dess tillbedjare. För många debattörer finns ett antal "axiom" - fakta som inte får ifrågasättas - och om man inte skriver under på dem blir man sorterad in i ett fack och betraktas annorlunda.

Jag har som person svårt att acceptera sådana förutbestämda "sanningar", dels för att jag är en nyfiken natur och tillräckligt trygg i mig själv för att våga undersöka själv och tro på det jag ser, dels för att det för mig är viktigt att visa respekt för den kultur där jag valt att tillbringa en stor del av min tid.

Jag upplever staden som i hög grad sekulariserad. Visst är det så att det är tätt mellan moskéerna och visst är det så att böneutrop - kallelse till bön - ljuder på klassisk arabiska fem gången om dagen. Men staden stannar inte upp för bön. Inte nu i juli och inte heller i december.
Förvisso ser man ibland någon enstaka gå till bön vid något utrop, men livet fortsätter sin lunk.
Bagaren bakar sitt bröd, byggnadsarbetaren fortsätter hamra och försäljaren i basaren fortsätter försöka locka in kunder i sin butik.

Men islam finns med i bakgrunden och påverkar det dagliga livet. Förvånansvärt många fastar under Ramazan och Şeker bayramı, festen som avslutar fastemånaden har stora liknelser med vårt julfirande - en av våra högtider som har sina rötter i religionen.

Överlag är den liknelsen ganska bra: islam påverkar kulturen här på samma sätt som kristendomen påverkar kulturen i  Sverige.

....är någon man kan ha tråkigt med. Någon som inte vänder ryggen till när världen är trist och tillvaron grå...

Två grabbar satt på gatan en dag och suckade så tungt att det fladdrade i putsen på husen.

Långtråkigt är långtråkigt. Långtråkigt när man är barn är LÅNGTRÅKIGT. Och långtråkigt i en stad när man är barn... ...nej, det blir bara för mycket! <3

För något decennium sedan - eller kanske mer, tiden har ju så bråttom nu för tiden! - fanns en kampanj med slohamem "Skriv som du talar!"
Det gör man här. Turkiskt skriftspråk är i hög grad fonetiskt. Språket som sådant är intressant och har en del intressanta konstruktioner. Nedan följer en lite beskrivning av språket som jag totade ihop förra sommaren när släkten kom på besök.

I Turkiet existerar mjölk. Det är så man frågar om något finns - man frågar om det existerar. Süt var mı? Och om de har mjölk blir svaret ett glatt "Var!", i annat fall ett bekymrat och beklagande "Yok!". Orden "var" och "yok" är nog bland de mest genialiska i hela turkiskan. De borde finnas på andra språk också.

Många turkar är knaggliga på främmande språk. På grund av att engelskan är ett världsspråk försöker en del lära sig det och på grund av att några turkar varit "Gastarbeiter" i Tyskland så finns det en och annan som förstår det. Men generellt är det ganska skralt med språkkunskaperna. Nere i Alanyas turistkvarter fungerar engelska på restauranger och disco och så, men uppe hos oss i turkkvarteren kan man lika gärna prata dalmål - de förstår inte det heller. Alltså får man snacka turkiska så gott det går.

Turkiskan är ett spännande språk som har intressanta och smarta lösningar på en del saker, men det skiljer sig ganska ordentligt från de språk som vi är hemma på. Här är några skillnader:

• De turkiska orden skiljer sig ganska mycket från våra - det är inte många ord som påminner om varandra. Vatten heter Su, Mjölk heter Süt, Flicka heter Kız, Pojke heter Oğul, Badrum heter Banjo och Kök heter Mutfak. När ett turkiskt barn (Çocuk) ropar på sin mamma, så ropar det efter Anne.
  Vi kommer att gå på glasskafé. Då får ni välja om er glass (Dondurma) skall smaka Çilek (Jordgubb), Ahududu (Hallon), Muz (Banan), Şeftalı (Persika), Vişne (Körsbär) eller kanske rent av Hindistan Çevisi (Kokos).
  
  
• Man skapar nya ord genom att lägga på små ord i slutet av de ord som finns.
  "Ev" betyder "hem"
  "Evim" betyder "Mitt hem"
  "Evimde" betyder "I mitt hem"
  "Evimdeyim" betyder "Jag är i mitt hem" o.s.v.
  
  
• Många ord har många olika betydelser. Turkarna är bra på återanvänding av ord. ;-)
  "Ada" kan betyda både "ö" och "trafikrondell"
  "Yüz" kan betyda både "hundra" och "ansikte"
  "Almak" kan betyda både "köpa" och "ta" o.s.v.
  
  
• Det finns några bokstäver som vi inte har och andra som uttalas på annat sätt.
  Ş - uttalas som "sch"
  Ç - uttalas som "tsch"
  Ğ - uttalas inte alls - den förlänger den volkal den kommer efter
  I - ett i utan prick - uttalas som "e" gosse eller ô i en äkta värmländsk kôrv.
  İ - ett stort I med prick. Uttalas som just bokstaven i. (Behövs eftersom stora I utan prick ju utalas annorlunda!)
  C - uttalas som "dj" där både d- och j- hörs!
  J - blir till ett tonande sje-ljud.
  och som på många andra språk uttalas
  U som o och
  O som å.
  
  
• Man skriver som man pratar. Alla bokstäver uttlas alltid lika. Det gör att man kan se på stavningen hos ett ord hur det skall uttalas. (Så är det inte på svenska. T.ex. uttalas "gem" och "get" olika!)
  Kan ni med hjälp av punkten ovan lista ut vilka två ord som turkarna skriver så här: "Cinz" och "Tişört".
  
  
• Och slutligen bygger man upp meningarna helt annrolunda.
  Om vi vill hälsa er välkomna till vår lägenhet säger vi:
  "Alanya'da bir dairemiz var. Dairemize hoş geldiniz!"
  (Vi har en lägenhet i Alanya. Välkomna tilll vår lägenhet!)
  I rak översättning blir det:
  Alanya-i en lägenhet-vår existerar. Lägenhet-vår-till bra kom-ni"

Två timmar senare kommer nästa hjältegäng: Sopåkarna. Varje kväll runt tio kommer de farande, stannar till vid varje hus och med muskelkraft tömmer alla gröna soptunnor. (Grön för sopor, blå för återvinning - de sköts av andra killar!)
Jag törs inte tänka på den invation av smådjur som det skulle bli i värmen om dessa hjältar inte fanns.

En kväll för några år sedan såg vi en man som lyckades komma i diskussion med sopåkarna. Hans bil stod i vägen för dem och han i sin fina Armansikostym tyckte inte att de - sluskar som de var - skulle säga åt honom vad han skulle göra.
Det tog 0,938 sekunder innan sopåkarna hade större delen av stadsdelen bakom sig med bistra miner och bildliga knölpåkar.
Armanisnubben fick plötsligt mycket bråttom och hans fina lilla BMW försvann illa kvickt.

Man muckar inte med sopåkarna. Inte i Alanya på sommaren. Tro mig...

ANNE-LIE RYDÈS UTMÄRKTA VERSION AV DEIDRES SAMBA KAN DU F.Ö. LYSSNA PÅ HÄR!

Miljontals barn har vid läggdags fått veta att det finns en skatt vid regnbågens slut.

I staden - som verkligen kan vara en sagostad på många sätt, här händer otroliga saker! - har man uppgraderat detta.

Här gäller att man vid solstrålens slut hittar en folkvagn i guld...

...för hur många som får plats på en scooter eller motorcykel.

Två vuxna och ett barn? Inga problem.

Tre vuxna? Fungerar!
Två vuxna och två barn? Jadå...

En hel familj plus farmor. Har förekommit.

Eller, det fungerar INTE!  Det ÄR problem. Det är INTE säkert!
Men det är så det fungerar.

För många är motorcykeln det fordon man har - man har inte råd med bil. Och om många skall med, ja då knör man i hop sig.

Nu skall väl i sanningens namn sägas att jag ser färre skräckexempel nu än för några år sedan. Men bilden ovan togs idag, 20 juli. Och bilden nedan några dagar tidigare... En pappa susar fram på sin scooter i runt 50 km/h med sin son. Ingen av dem har hjälm. 
Pappan älskar sin som lika mycket som någon pappa skulle göra och skulle sannolikt hellre hugga av sig armen än att sonen kom till skada. Ändå har de inte hjälm. Beror det på att pappan är oansvarig? Obetänksam? Klumpig?
Som svensk är det kanske frestande att svara ja på det. Men jag tror svaret ligger djupare än så och för att hitta svaret behöver man både förstå och respektera människorna och kulturen.

Hur vinner man människornas hjärtan?
Hur visar man att man är en människa att räkna med?
Hur förklarar man att man menar allvar med sitt deltidsboende här? Att man förstått och respekterar koderna?

Talar man väl om landsfadern Mustafa Kemal Atatürk? Det bidrar, men det räcker inte!

Hjälper man gamla damer över gatan? Nope!
Hejar man engagerat på Galatasaray i UEFA-cupen? Icke!

Vad gör man då?
Man köper kattmat på Migros och ställer ut en skål av den på gatan till kvarterets kelgris N.r 1 - Conrad! (Se inlägg # 03. tidigare i denna blogg.)
Det inga ord, löften eller betygelser kan åstadkomma, det fixar en öppnad påse Whiskas på nolltid. Leenden och tummar upp kantar ens väg och de stående ovationerna är inte långt borta!

(OBS! Bilden ovan visar inte Conrad. Den är tagen vid taxistationen utanför Kipa i väntan på hemfärd. Den unga damens namn är okänt, men jag fick klia henne mellan öronen...)

På stängslet står "Byggnadsområde. Parkering förbjuden".
På bilen står "Akgüls enskilda körskola".

Turkiet ÄR ett medelhavsland och många turkar har en - låt oss säga - fri och avslappnad attityd till regler och rekommendationer.

Man kan ju undra vilka andra trafikregler som den gode Akgül lär sina elever att blankt strunta i. :-)

Men betyder det här att turkar är egoister som bara bryr sig om sig själva? 
Inte alls! Långt därifrån. Jag har sällan upplevt ett så kollektivt samhälle någonsin.
Om  - av någon anlednig - gatan ovan skulle behöva bli bilfri, så skulle det bli så mycket snabbt. 
Jag kan uppleva att en del turkar är lite obetänksamma - det kanske inte är jättesmart att parkera den breda mercan i korsningen mellan de trångaste gränderna i Antalyas gamla stad. Men när problem uppstår - för det gör det - så löses dessa snabbt.

Och man dras med i kulturen. Om man ser en bil med trubbel när man är ute, är det den mest självklara sak i världen att lägga undan det man har för händer och hjälpa till att putta på!

En av våra f.d. grannar - han har flyttat, hade inget val, de rev hans hus! - sa en gång att turkiskans viktigaste ord är "komşu" - "granne". Jag är beredd att tro honom.

Men regler och förordningar har man en initialt grundad skepsis gentemot. Man skall inte överdriva...

Ett utmanande och samtidigt stimulerande sätt att få grepp om ett land är att se vad människorna köper.

En liten sväng på en vanlig stormarknad kan ge mycket information.

På ett av stadens större inköpskomplex i de östra stadsdelarna kan man hitta det mesta mellan trafikkoner till 2o-litershinkar med yoghurt.

Jag har ännu inte lyckats klura ut varför man som privatperson behöver köpa egna trafikkoner - blir man ersättningsskyldig om man har sänder en? I så fall bode det vara en konstant restnoterad vara. Men exisensen av 20-litershinkar med yoghurt betyder bara att yoghurt konsumeras i stora mängder här. Och yoghurten är normalt "tam yağlı" - hel fet, d.v.s. den har en fetthalt på 3%, men är krämigare än vad någon svenskproducerad yoghurt jag smakat är.

Ibland får produktnamnen en att hoppa till lite. Komplexet har en trevlig liten vinavdelning, där vinerna är sorterade efter druvsort. Det uppskattas. Och under varje druva är de olika vinhusens, vinproducenternas, utbud väl skyltat. Ett av vinhusen heter "Halikarnas" - skulle det fungera i Sverige?
Tänk er en romantisk date på en fin restaurang. Mannen beställer maten och kyparen rekommenderar sedan ett vin från "Halikarnas" till den valda menyn.  Skulle det fungera?

Eller är "Fakir" ett bra namn på elektronikprodukter för hemmet? En fläkt må väl gå bra, men om en försäljare talar sig varm över en elektrisk brödsåg av märket Fakir, faller man till föga då?

Vidare kan man hitta andra intressanta saker på hyllorna. Inlagd blomkål, t.ex. Eller inlagda plommonkart, erikler,
Redan vid vårt första möte med staden såg vi hur gröna små stenhårda plommonkart såldes över allt. De kallades "erik" som är turkiskans ord för just plommon. Men hur konsumerades dessa omogna små gröna kulor? Idag, på inköpskomplexet, kom vi lösningen på denna mer än 10 år gamla gåta lite närmare när vi hittaden en burk med inlagda kart.

Hustrun måste absolut testa, så vi köpte en burk.
Hur det smakade? Surt. Plommonkart är sura och inläggningsvätskan är sur. Så kombon blev jättesur. Jag såg ut som en disktrasa i ansiktet just som man håller på att krama ur den när jag tuggade i mig mitt inlagda kart. Och jag är inte speciellt bildskön i normala fall... Detta hjälpte inte till....

Slutligen är det så att det som man konsumerar mer av i en kultur finns det både mer av och fler sorter av. Medan man i Sverige huvudsakligen har två varianter av det som här kallas "peynir" (vitost) - fetaost och halloumi - har man här hur många varianter som helst. Mjuka ostar, hårda ostar, salta ostar, inte salta ostar, raka ostar och runda ostar o.s.v. Om man hittar en ost i mängden så kan det vara svårt att huitta tillbaka till den igen i det veritabla störtregnet av ostar.

Å andra sidan finns "patates" - potatis. Ingen info om mjölig eller fast sort, bintje eller king edvard, bakpotatis eller färskpotatis. Potatis är "patates". Punkt!

Man bygger nytt på andra sidan gatan.

Ännu står bara stommen till det som skall bli en imponerande byggnad.

Här kommer någon att få sin allra första egna lya.

Här kommer någon att glädjas över nya moderna faciliteter.

Här kommer någon att möta sin bästa vän.

Här kommer grannar att hjälpa varandra.

Här kommer någon att bli hemligt kär i sin granne.

Här finns plats för drömmar...

Ibland vill jag låta färgfotografi vara just det - foto av färger.

En kvarglömd gul badring intill en blå pool, några gröna blad och en vit vilstol.

Ett ögonblick av stillhet bortom livets brus...

"Scotch Whisky" står det med stora bokstäver i guld. Under fem flaskor i frostat glas, en av dem med en elegant underbelysning.
Jag är nästan säker.
Jag känner igen typen av flaska, jag känner igen det frostade glaset, jag känner igen märket. Och jag kan turkiska tillräckligtbra för att veta vad rakı är..

Det där är rakı, inte whisky! 
Den gubben gick inte! :-)

Raki är turkarnas svar på grekernas "ouzo" eller fransmännens "pernod" - en lakritssmakande anissprit som blandas med vatten. Två klara vätskor som tillsammans bildar en emulsion - hur det nu går till....? I och för sig gott ibland, men ingenting som är stapelvara hemma hos oss. På restauranger har jag sett hur rakı ibland serveras som måltidsdryck - lite i häftigaste laget för mig.

Notera att sista bokstaven är ı och inte i - det saknas en prick. Båda bokstäverna finns i turkiskan. "i" uttalas "i" medan "ı" snarare uttalas som "ö". (Eller som e i "gosse" eller "o" i en värmländsk korv.) Det rätta uttalet blir därför snarare "rakö" än "rak-i".

Turkiet är ett muslimskt land och muslimer dricker inte alkohol. Men Turkiet är också ett modernt land, i hög grad sekulariserat, och många turkar dricker alkohol. 
Vin och alkohol går att köpa på Migros och starkare drycker hittar man i andra butiker. I skrivande stund kostar en flaska öl (50 cl) ungefär 40 lira, d.v.s. 16 kr, och för en flaska vin får man punga ut med mellan 100 lira och 250 lira (40 kr resp. 100 kr) beroende på vad man vill ha. Starksprit är betydligt dyrare. Över 1000 lira för 75 cl är inte ovanligt. Ny alkoholskatt i kombination med sjunkande lira erbjuder nya priser varje gång vi är här.

Att köpa alkohol är inte kontroversiellt. Ingen lyfter på ögonbrynen för det..
Däremot märkte vi att frågan om man dricker alkohol kan vara det. Vi hade tagit med två flaskor Solbacka - körsbärsvinet - till Alanya.
Vår granne, familjen Hammock - mer om dem senare - svarade glatt "Javisst" på den frågan.
Taner och Ali, som driver jourbutiken "Üçgen" alldeles om hörnet, skruvade generat på sig och svarade att de "ibland" dricker alkohol.

Vad som är känsligt varierar mellan olika kulturer, uppenbarligen.
En taxicahufför blev alldeles över sig given när han erfor att hustrun och jag inte har egna barn och rekommenderade diverse kurer och botemedel för det.
Och en annan klappade mig glatt på magen och undrade "Och hur många kilo har vi här då?"
Vad som är känsligt varierar som sagt mellan olika kulturer...

På bakre delen av en buss som tillhör Alanyas förvaltning för socialt stöd ser jag den. 
En slogan som manar till eftertanke.
"Sevgi varsa, engel yok" - "Om kärlek finns, då finns inga handikapp".
Eller friare översatt. "Medkänsla övervinner alla hinder".

Vad gör jag för att visa medkänsla? Vad kan du göra?

Snabbmatstället vi passerar hävdar att de grillar sin kebab över glödande kol från en vedeldad brasa. Det finns tecken som tyder på att de talar sanning...

Mitt i marknadsbruset satt han där, lugnt tillbakalutad på en stol med sin krycka och sina utsträckta ben. Med fjärrskådande blick - som i en annan värld, helt omedveten om stöket och böket runt omkring honom - satt han lugnt och åt nötter ur en påse.

Varje människa bär sin historia, varje individ är en oläst roman.
Jag blir nyfiken,
Gamle man, hur ser ditt liv ut? Vem är du? Hur såg ditt bidrag till världen och till ditt land ut? Vad gör dig glad? Vad gör dig nöjd?

Språket blir en barriär mellan oss. Jag får aldrig veta...

Den mörka bilen i det eleganta märkets högre prisklass rullar ljudlöst in på gatan och stannar.

Kort paus.

Så öppnas dörrar och människor stela av lång resa kommer ut.

Från grannhuset kommer leende släkt och vänner med utsträckta armar.

Återseendets värme! Månniska är människas glädje, här som där!

Junior kostar på sig en liten glädjedans...

På vår gata stod en lastbil och en turistbuss parkerade häromkvällen. 

En lite udda syn med svenska ögon kanske, men fullkomligt logiskt med turkiska.

Någon av våra grannar kör uppenbarligen lastbil, någon annan turistbuss.

Båda verkar börja sina pass ganska tidigt följande dag, alltså sparar de tid genom att parkera hemma. 

Att "ta med jobbet hem" får en ny dimension här... :-)

Så vitt vi vet bor ingen pilot eller lokförare på gatan....

Hur ser det egentligen ut hemma hos Arvidssons i Alanya? Hur blir det när två svenskar försöker leva på turkiska? När två kulturer frontalkrockar?

I TV-programmet "Halv åtta hos mig" bjuder fyra obekanta varandra på mat hemma hos sig. Inledningsvis går gästerna husesyn.

Mat kan jag inte bjuda på över nätet, men väl en husesyn! Häng på!

Grönsaker är ryggraden i det turkiska köket. Och marknaden är ryggraden i hushållens sätt att skaffa dem.

Aubergine, äggplanta, är särskilt omhuldad och återfinns i många recept. Exakt HUR omhuldad den är förstod vi först när vi erfor att ett av turkiskans sätt att uttrycka sin kärlek till sin livspartner är att ömt jollra "patlıcanım" i hens öra. Det betyder ordagrant "min aubergine".

I staden finns tre marknader som arrangeras på tre olika ställen under tre olika dagar. Vi bor ett stenkast från tisdagsmarknaden och alltså är det dit vi går.

Det är svårt att förmedla den intensitet som möter en - ja, kastar sig över en - när man kommer in på marknadsområdet. Filmklippet ovan ger bara en vag aning.

Det är trångt, det är rörigt, det är varmt och det är högljutt. Och det är jättekul.
Varuutbudet är nästintill oändligt. Här hittar man reservhjul till inköpsvagnar, dammsugarslangar, ost, nötter, ägg, honung, bröd, kryddor, tomater, paprika, majs, gurka, melon, bananer, kryddgrönt, potatis, lök, vitlök och en massa annat. Utbudet är enormt. Och om tomaterna på ett ställe inte verkar vara riktigt vad du vill ha, så finns det tusen andra på marknaden som säljer tomater. Stora tomater, små tomater. Söta tomater och vattninga tomater. Och alla som säljer tomater vill ju locka kunderna till sig. Därför annonserar de ut sina prima varor med stämbanden! Det är en kakafoni som skulle få hönor att rodna av skam.

Norr om Alanya ligger Taurusbergen och på andra sidan bergen har vi "yayla" - den bördiga högplatån. Grönsaker som kommer från yayla - "yayladan" - anses extra fina. Därför påpekar försäljarna att just deras varor kommer från yayla. Ungefär var 20 sekund ekar ett "yayladan, yayladan, yayladaaaaan" genom marknaden.

"Yayladan" har samma symboliska värde här som "gammaldags" kan ha hemma i t. ex." gammaldags ostkaka" eller "gammaldags vaniljglass". Gammaldags - då vet man att det är gjort på rätt sätt - som mormor gjorde det - och att det är äkta och riktigt gott.

När du handlar på marknaden tar du en av påsarna som hänger över varorna och plockar i det du vill ha och räcker fram till säljaren. Han väger det och lägger antingen i eller plockar ur några tomater eller gurkor. 
Först blev jag förvånad och lite putt. Jag ville ju köpa precis så mycket som jag hade plockat i.

Senare förstod jag att de gör så för att hamna på jämna hela och halva kilo och på så sätt slippa hantera växelpengar. 

På så sätt sparar de tid.

Jag beundrar dem som säljer sina varor på marknaden. En sen natt gick vi förbi marknadsplatsen kl 0300. Då började en del av dem att bygga upp sina marknadsstånd. Sedan lever de i detta organiserade kaos, som får en myrstack att framstå som ett mönster av ordning och struktur, under hela dagen till de sent efter mörkrets inbrott kan plocka ned sina saker för att åka vidare till nästa marknad där allt börjar på nytt. Ett tungt liv!  

Vi kallar det "gatu-blocket" efter webbsidan Blocket.se där man kan annonsera ut sina gamla grejer till andra som vill ha dem.

Skillnaden här är att det inte kostar något att annonsera och vi får inte betalt heller.
Men fungerar gör det!  Om det är något som vi inte behöver eller något som vi tror att andra har användning för, så ställer vi bara ut det på gatan utanför grinden. Om någon sedan som passerar vill ha det vi ställt ut, så plockar man med det. På så sätt återanvänds sakerna och får nytt liv i andra hem.
På detta sätt har bl.a. en microvågsugn, en TV, några lampor, utemöbler, ett paket blöjor och en potta funnit till nya ägare.
Idag, när vi gick till marknaden, hängde vi ut två ryggsäckar som var lite för små för vårt syfte (att användas som kassar när vi handlar mat).. När vi kom hem var de borta och i kväll är någon ung individ förhoppningsvis lycklig ägare till en minion-ryggsäck.

Men vad händer med det som ingen vill ha? För det måste ju också finnas? Ja, det finns.
I första rundan kör second hand-handlare runt och plockar upp det som går att använda och i sista hand kommer "skrot-nickar" och tar med sig det som blir kvar.  Fort går det, inget blir liggande på gatorna någon längre tid.

Överlag är hela kulturen här mer inriktad på att laga det som kan lagas. Inställningen att slänga och köpa nytt, som jag kan uppleva i Sverige, möter jag inte alls här. Detta blev tydligt en höstkväll för några år sedan när vår tvättmaskin inte startade. Vi fick den med lägenheten och vi vet inte hur gammal den är. Allt har ju en livslängd, så kanske det var dags att byta?
Men givetvis ringde vi Mehmet. Han lovade att komma på morgonen därpå, vilket han gjorde och han hade en reparatör med sig. (Tvättmaskinsreparatörer - har vi forfarande sådana i Sverige?)
Efter lite mekande hittade reparatören ett kretskort som inte var som det skulle. Han skulle testa att laga det - kunde inte lova något, bara att han skulle försöka.  "Görüşürüz!" - "Vi ses!" sa Mehmet när de gick.

Sedan gick dagen och inget hände och vi antog att kretskortet inte gick att laga och att Mehmet fått annat att ta itu med.

Men döm om vår förvåning när det ringer på dörren vid 2100-tiden - detta var en lördag! - och Mehmet med sin reparatör ödmjukt frågar om de stör och om de får komma in, Kretskortet gick att laga och maskinen hoppade igång. Den fungerar ännu!

Att leva i denna stad är ibland som en tidsresa. Denna gång hamnade vi i en tid då man reparerade saker.. Det kändes riktigt bra!

Turkiska byggnadsarbetare verkar vara helt eniga: T-shirt eller linne och badskor ger bäst skydd oavsett vad man skall göra!

Skall du dela upp stenplattor till mindre delar? Badskor och linne!

Skall du balansera på en 20 cm bred avsats 30 m ovanför gården? Badskor och linne!
Skall du balansera på kanten till det halvcirkelformade taket 10 våningar upp? Badskor och linne!

Jag har ofta undrat över denna påtagiga brist på säkerhetstänk. För turkar är givetvis vare sig dummare eller slarvigare än andra. Så varför?

Turkiet är ett muslimsk land. Någon har sagt mig att muslimer tror mer på ödet än kristna.

"Om Allah har bestämt att jag skall förolyckas idag, så kommer jag att göra det. Om han har bestämt att jag inte skall göra det, så kopmmer jag inte att göra det. Min egen påverkan på det spelar mindre roll..."

Jag vet inte om detta stämmer, men det kunde i så fall ge en förklaring.

Men olycksstatistiken är dyster. 
Vår matthandlare berättade för oss att hundratals, ja tusentals, omkommer i trafiken varje dag. Jag kan inte bekräfta det, men siffrorna är hemska. Vestiga torrent!

Grannen har skaffat en täckt el-scooter med plats för två! Snyggt!
Den laddar de från eluttaget i köket, en vanlig förlängningssladd hänger ut från fönstret.
De bor f.ö. på 6e våningen, sa jag det?
Alldeles intill vattnar Murat, husets vaktmästare, gräsmattan så den håller sig fin i sommarvärmen.
Vad kan gå del?

Turkiskt säkerhetstänk är inte som vårt. Alls...

Staden är en stad i förvandling, precis som Stockholm i Per Anders Fogelströms berömda romansvit.

Man bygger, gamla slitna hus ger plats för nya. Människor flyttar, inom staden och in till staden, fyllda av drömmar om ett nytt och bättre liv.

Och eftersom det finns fler höga och smala hus än låga och breda har stadens flyttgubbar en egen teknik för att spara på sina ryggar.

Titta på filmen... 

Vad vi pratar om, vad som är fullständigt normalt och vad som låter konstigt, beror på de sammanhang vi befinner oss i. En beduin lär inte brata så ofta om sin snöskyffel och en inuit inte om sin bikini. Tror jag i alla fall.
Skillnaden mellan våra båda hem, Molkom och Alanya, är inte så stora, men det finns ändå en del skillnader..

Här kommer några exempel på fraser som är helt naturliga i hustruns och mitt samtal en sommar i Alanya, men som skulle vara lite underliga en höstdag i Molkom.