Hem

Jag som gör denna sida heter - inte helt förvånande (!) - Jan "Janne" Arvidsson och är en lagom rund man i sina bästa år. 


Jag tycker om att betrakta världen i stort och smått och tolka det jag ser, gärna med värme.

Humanist till sättet att tänka, naturvetare till professionen. Aktivt troende.

103. Piggöga - Eller grustaget som försvann...

Han heter Mehmet, men vi kallar honom kärleksfullt "Piggöga". Han är vår kontaktperson i Alanya för allt som vi inte förstår eller är för hamliga för att själva kunna hantera. Kort sagt är han den som utför den "After sale-service" som vi köper.
Mehmet är en ung man som med lätthet förenar att vara både timid och energisk. Talar lågmält, men får saker att hända.

Vår benämning Piggöga kopmmer av att han har för ovana att dyka upp i gryningen - d.v.s. innan kl 1100 - när vi behöver hans hjälp. Med energisk tumme trycker han på vår ringklocka och en signal som skulle kunna väcka döda - och som förmodligen gör det också - ljuder genom Anatolien. Vår energi ligger på zoombienivå när vi öppnar. Med tindrande ögon frågar han leende om han kan kliva på. Det kan han.


Den sista tiden har det varit lite körigt för Mehmet. Två saker har krånglat och vi anar att han tyckt det varit jobbigt.


Byråerna

I somras beställde vi två små byråer till biblioteket att ha våra DVD-skivor i. Vi räknade med att de skulle vara på plats när vi kom i höstas. Det var de inte. Vi skrev till Mehmet och frågade. Det tog ett tag innan svaret kom och på sin "kreativa" engelska gav han en förklaring som inte var helt lätt att dechiffrera. (Rosettastenen 2.0?) Nåväl, tänkte vi. Byräerna dyker väl upp, det har aldrig gått fel förr. De är väl framm till jul. Det var de inte. Nytt mail till Mehmet. Då kom svaret: fraktfirman har slarvat bort dem. Uj, var han tyckte det var pinsamt. Men han försäkrade oss att bode han och firman - och kanske Erdoğan själv - gjorde allt för att finna paketen.


Golvet

Golvet utanför badrummet har satsat på egen karriär. Det har börjat resa sig. Jag kan inte så m,ycket om byggnadsvård, men jag inser att så skall golv inte göra. Så - jepp - nytt mail till Mehmet. Mehmet, som har nycklar till vår lägenhet, tog med sig hantverkare under hösten för att kolla läget och göra en bedömning. Hela golvet behöver bytas ut och med det behöver väggarna målas. "Skenbart litet jobb, men mycket att göra. Dyrt." var hans meddelande till oss. Hur dyrt? Mehmet slingrar sig sokm en korkskruv. Detta ÄR jobbigt. Det gör ont i honom att nämna summan. Han tycker att det är oskäligt mycket pengar.


Upplösningen

Under vår vistelse nu vid årsskiftet kunde våran Piggöga meddela att våra paket återfunnits på en terminal i Antalya. Han skulle genast häm,ta dem. Vi meddelade att det räckte om de fanns i vårt hem när vi kom i februari. Ingen anledning att stressa.
Och efter diverse ursäkter fick han till slut fram att det bästa pris han kunde komma till för golvreparationen är 32 000 lira.
OK, 32 000 lira är inte gratis, det motsvarar lite drygt 10 000 kr, men i vår värld hade vi befarat ett helt annat pris. Vilket vi meddelade.

Svaret, reaktionen, från Mehmet var hjärtevärmande. Det var så tydligt att ett eler två grustag lossnat från hans hjärta! Tonen i ans meddelanden är närmast kvittrande. Och han lovar att skicka många bilder på hur arbetet fortskrider! Det gör han alltid, våran Piggöga...    

102. Var och en salig på sin egen väg...

En av mina bekanta förvånades över att jag packade ned mina raggsockor när jag skulle resa hem till Alanya får några år sedan. 
Men var och en som lärt känna våra keramikgolv i december och januari förstår. De är kalla!
Ja, även om Alanya ligger skyddat bakom Taurusbergen och har ett alldeles speciellt klimat, så kan det bli kallt här, Inte bara på golven, utan även ute. Gråkallt om det vill sig. Då är det skönt att dra ned en mössa över huvudet. Jodå, en sådan ägs och innehas i det alanyiska kryp-in:et. 
Och på Migros kamn ,man köpa både vantar och mössor - så det är fler som fryser här,

En lustig sak så här års är att observera människorna som passerar på gatan. De är inte helt ense om vilken årstid det är - om det är varmt eller kallt i luften. Den ene kommer i mössa, täckjacka och vantar, den andre i t-shirt och kortbyxor, Var och en salig på sin egen väg.

101. De små tecknen...

Det är de små tecknen som oavsiktligt visar vad som är vanligt och självklart och hur livet ser ut.

På Migros ser jag idag  - lägger märke till - den skylt jag sett otaliga gånger. Skylten över brödhyllan. "Paket Ekmek" på turkiska med den fölrtydligande engelska översättningen "Prepacked bread".
Slutsats: det är egentligen inte så här man köper brödhär i staden. "Prepacked bread" avviker, det är därför man an ger att detta bröd är "prepacked" (om någon nu skulle missa det.

"Riktigt" bröd köper man hos bagaren. Pinfärskt, varmt, doftande. Det förförpackade brödet är en olycklig kusin på sidolinjen som bara har vissa likheter med bröd. Jag tar ett bett i min simit och håller med...

#100. Stillhet...

En kudde i en soffa, snett solljus, stillhet.  Poesi i vardagen. Det är solljuset som får mig att leva. Solljuset som fyller min trötta själ med liv. Solljuset som gör mödan värt...

#99. Inte var man förunnat...

Plötsligt svänger en lastbil från "Alanya Beledyesi Sosyal Yardım müdürlüğü" - stadens socialförvaltning -  in på grannhusets innergård. I ösregnet börjar sjöblöta arbetare att resa ett partytält och lasta av stolar. Socialförvaltningen och partytält - vi får inte helt ihop bilden. Och sedan hände inget mer.

Natten kom och med den ny dag. 
Nu kompletteras partytältet med en mobil te-vagn, mat lagas. - förföriska dofter når min näsa.
Och en stund senare samlas människor på innergården, allvarliga och en man i kostym håller tal.. Talet tar slut och en vit vagn, Alanya Beledyesi Cenaze Aracı kör sakta ut från innergården. Människor kramar om varandra och går stilla fram till tältet där mat serveras.

En snabb googling ger oss svaret: Vi har nytt bevittnat en minnesstund för en hädangången medmänniska. Cenaze aracı är inget annat än ett "begravningsfordon" och enligt staden hemsida faller det under socialförvaltningen att bistå vid sådana.
Vi fylls av vördnad inför deltagarna i minnesstunden och inför att vi fått ta del av detta. Inte var man förunnat... 

#98. Socialt...

Norahat, vår grannfru, verkar vara sjukskriven. Hon lufsar omkring hemma om dagarna i rosa pyjamarbrallor med ett förband modell större på sitt vänstra knä. Opererad? Vet inte, har inte haft tillfälle att fråga.

Norahat är mycket social, mycket energisk och mycket rastlös. Och mycket trevlig. 
Att inte kunnaa arbeta verkar kunna få henne att krypa på väggarna. 
Då kan ett litet besök av ev väninna hjälpa - skingra tankarna, bryta tristessen. En kopp kaffe och en kaka och en gemensam titt på mobilen - det är grejer det!


Norahat går f.ö. under vårt interna namn "fru Hammock" - gissa vad hon och hennes man hade på sin balkong innan de lät glasa in den...

#97. Bugün yağmur var...

Bugün yağmur var - Idag existerar regn, d.v.s. det regnar.

Ordentligt!

Inget stilla strilande utan ett ordentligt ösregn, som spolar bort det gamla och bereder plats för det nya. 


Vädret är så i vår lilla stad: engagerat.
Om solen skiner (vilket den gör påfallande ofta), ja då SKINER solen.
Om det är varmt, ja då är det VARMT och är det kvavt, ja då är det - ja, du gissar rätt - KVAVT.

Och likadant är det med regn Ingen liten fjuss-skur här inte. Regn är REGN!

(Jag minns f.ö. första gången jag vaknade av att det åskade. Jag var FULLKOMLIGT övertygad om att ett flygplan störtat in i hudset där vi bor.)

Jag gillar regnet. Det är poetiskt, vackert, lugnande. En bok, en mugg kaffe och mitt soffhörn och alanyiskt dagsregn - balsam för själen.

#96. Alanya kalbimde - Crash-course in "Living in Alanya"...

Hittade denna vy nere på Huriler Sokak, ett stenkast hemifrån. Den tilltalade mig för den lyfter fram allt det som jag upplever som "mitt" Alanya - det Alanya som jag bär med mig i hjärtat. Alanya kalbimde!


Och det ÄR väldigt mycket Alanya i den.


  • Vi börjar med bilen. En gammal trotjänare som nog gått sina modiga mil, men som sannolikt bara är knappt inkörd än.
    Det finns bilar av alla modisjanger här i stan. Från skruttomobiler till dyra lyxåk. Skillnaderna i levnadsstandard här förefaller vara större än i Sverige. Det finns de som är fattig-fattiga och de som är rik-rika. 
    Inte alla familjer har bil. Ofta ser man hela familjer hoptryckta på en motorcykeleller en scooter. Familj på cykel har vi ännu inte sett, men jag utesluter inget.
    Bilens registreringsnummer börjar med 07, vilket vittnar om att den är hemmahörande här i Antalya-regionen. Och den står parkerad på trottoaren. Där är sannolikt "Park etmek yasaktır!" Men det fanns plats där, så då... Ja. Nu står den där!
  • Huset den står invid är ett typiskt alanyiskt hus med ljusbeige puts och långsmala, men stora balkonger. Ibland - som på huset bakom - går de runt hörnet. Flera utgångar till samma balkong - från olika rum är inte ovanligt.

  • Under balkongen, på bottenvåningen, är en. affärsinrättning. Av gula skylten vid sidan av taket över ingången att döma rör det sig om en rörelse som servar eller säkjer elektronik. Men tittar man in i butiken ser man sannolikt en tom lokal med ett skrivbord längst in. Framför detta skrivbord står två stolar mitt emot varandra, Som kund bjuds man in att sitta ned, erbjuds ett glas te och så framför man sitt ärende. Innehavaren sitter bakom skrivbordet, antecknar, riger några samtal och meddelar priset. Är man överens skakar man hand och får besked när det avtalade är klart. Vanligtvis tar det 3 dagar. Inte sällan levereras det hem till en. 

  • Framför butiken hittar man möbler och ibland blommor,  Många rörelseidkare tillbringar mycket tid i sin butik, på sommaren sitter man ute, umgås med familj och vänner. Butiken har man öppen så länge som man är vaken, ibland t.o.m. efter midnatt. Kunder kan ju komma. 

  • Under taket, på balkongen och på väggen ser vi luftkonditioneringsanläggnigar. Tro mig, i juli är du glad att de finns. Det blir varmt i Alanya. Inte saharavarmt, men fuktigt varmt på ett sätt som jag bara upplevt här. Klimatet i grannstäderna Manavgat och Gazipaşa är helt annorlunda. Man vandrar liksom omkring i ett varmt grötomslag hela tiden. Tänk dig luftfukten som kan finnas i Sverige strax innan ett åskväder bryter ut efter några dagar med högtryck. Ta den luftfukten kör den på stereoider. Då har du Alanya i juli.

  • På balkongen har vi även en parabol. Och grannen i huset bredvis har en egen. Var och en har sin. Samordning är ingen stor grej. Var och en sin egen dräng. Samma sak gäller vatten tunnorna på hustaket längst bort. Var ioch en har sin egen. :-)

  • På gula huset mitt i bilden finns jalusier på andra våningen, draperier på tredje och den fjärde våningen ser ut att inte ha något skydd mot solen alls.
    Återigen, var och en går sin egen väg. Bill du ha jalusier - panjurlar - så skaffar du det. Och nöjer du dig med enklare och billigare draperier så köper du det. 
    Panjurerna seralltid ut så där. De kan dras upp eller ned och de klan vinklas ut. Och draperierna ser nästan alltid ut så där - gjorda i grovt tyg och randiga, väldigt ofta i vitt och blått. Ibland glasar man in sina balkonger, men det är dyrt och det ser vi inte ofta. 
    Däremot bygger en del in balkongen i lägenheten. Utökar bostadsytan genom att helt enkelt göra om den till ett rum. En del turkar är trångbodda och varje kvadratmeter är viktig. 

  • Och på båda husen är nedersta våningen i en annan stil än resten av huset. Alltid med galler för fönstren och ofta lite mindre och enklare än övriga lägenheter i huset.

  • På trottoaren ser vi också markeringen till hjälp för synskadade. (Se inlägg #93.) Och framför vita bilen i bildens högerkant en av de typiska cylindriska trafikkonerna som skall hindra bilar för att köra eller parkera där. De är alltid gjorda i mjukt gummi för att var sig de eller bilarna skall skadas när de blir ignorerade och påkörda, för det blir de. Ideligen.

  • Ja, på detta sätt kan man fortsätta. På bilden finns tusen och en detaljer som var och en gör att Alanya finns i mitt hjärta, Alanya kalbimde. 

#95. Körlektioner...

Kanske är det varje mans dröm att få susa fram nedcabbat i hög fart i den nya kärran och höra de andra sucka av beundran och avundsjuka.


Lillgrabben har fått en ny hoj. Nu skall man bara lära sig att hantera den nya tekniken. Mamma hjälper och ger entusiastiskt körlektioner. 


Själv verkar lillgrabben mest skräckslagen - kanske över den höga farten? 

#94. Omtanke i det tysta

Trottoarerna av betongplattor har ett regelbundet mönster uppbyggt av avlånga rektanglar som antingen är förproducerat eller så har det gett en och annan stackars gatujobbare hjärnblödning.


Men väl synligt i trottoaren, i lysande gult, bryter en rad plattor av i mönstret.

Både färg och mönster hjälper synskadade att hitta vägen. Så länge som vägen går rakt fram har de gula plattorna avlånga räfflor i trottoarens riktning, men när man närmar sig en korsning byts räfflorna ut mot upphöjda prickar.

Såväl räfflor som prickar är säkert lätta att känna av för den som är blind och känner sig för med sin vita pinne.


Omtanke i det tysta...  

#93. Vinterregn

Sent på kvällen kom det, det efterlängtade vinterregnet.

Först en ensam liten droppe, som om regnet tvekade.
Sedan en till och ytterligare en.
Snart stod himlens alla portar öppna och det livgivande regnet strömmade ned över staden, över dess gator och hus.
Sköljde bort det gamla, renade, gav plats för nytt.

I husen kurade människorna under filtar medan dagen gick till ro och en ny randades.

#92. Jag vägrar dö nyfiken...

Han ler mot mig med sitt mest ämabla leende. 

Han är den erfarne, jag den nye.

- Vet du, frågar han skenbart välvilligt, vet du bästa sättet att ta sig ut tilll Metro?


Metro är (en av?) stadens s.k. "hipermarket" ute i stadsdelen (eller egentligen grannstaden) Oba. Där finns tillsynes allt under ett tak - från vägkoner i grovt gummi till glidmedel för intimare verksamhet, Och inlagda plommonkart! (Se inlägg #25!)
Som nya i staden enleverades vi dit av våra värdar och bländades av storleken och det - som vi tyckte då - oändliga utbudet,
Och under ett antal vistelser här var ett besök ute på Metro - eller kanske flera - ett obligatoriskt inslag i vardagen. Tills vi upptäckte att utbudet på Metro egentligen är ganska povert. Matvaror hittar man bättre på Carrefour i Alanyum eller ännu hellre på det somen gång hette Kipa och nu heter 5M Migros. Elektronikprylar har vi på Vatanbilgisayar eller Mediamarkt och om vi vill skruva och putsa på vår lya är Tathakale Spot en guldgruva. Alla ställen har vi "snubblat över" på våra irrfärder genom staden. Genom vår nyfikenhet och upptäckarglädje.

- Vet du, frågar han, vet du bästa sättet att ta sig ut tilll Metro?


Jag tittar på honom med förvåning. Självklart vet jag det!


- Bästa sättet är väl ett sätt jag inte testat förut, en ny väg längs nya gator, för då kan jag upptäcka nytt och lära mig mer om staden och livet! Bli rikare på erfarenhet!


"Love - fifteen!" som en tennisdomare skulle ha sagt!

#91. Bankamatik

Givetvis finns det bankomater i Turkiet. Många. Och av flera märken. Varje bankkedja verkar ha en egen uppsättning. Så här ser det ut utanför ankomsthallen på Antalyas internationella flygplats. Bankerna Halkbank, TEB och Deniz Bank har varsin mega automat och inne i ankomsthallen finns flera andra märken. Bara att välja på!
Våra svenska kort fungerar i alla automater, i alla vi har provat. 

Vid vårt första besök i staden fick vi "lära oss" att turkiska bankomater är luriga och gärna smaskar i sig svenska bankkort och behåller dem. Men på Atatürk Bulvarı, nära nog en halv dagsresa från vår lägenhet fanns en som fungerade. Den skulle vi använda!
Som så många andra "sanningar" som presenterades om detta land för oss, som t.ex. att det inte finns några goda viner i Turkiet, att tvätt som hängs ut inte torkar pga luftfuktigheten och att el är hysteriskt dyrt, visade sig denna sanning ha mer gemensamt med Bröderna Grimm än med verkligheten.

Svenska kort fungerar utmärkt i automaterna, som sagt. Däremot är det högst osäkert om ett halkbank-kort fungerar i TEB:s automat och vice versa. Ärligt talat vet jag det inte, men med basal kännedom om hur turkar ser på behovet av generella lösningar och kompabilitet har jag mina aningar.  


"Sanningarna" förmedlades via vår värdinna, men kom ursprungligen från bekantas bekanta, som minsann hade en exklusiv lägenhet i ett finare hus än vårt. Jag har ofta funderat på om det inte är jobbigt och onödigt komplicerat att ha så många felaktiga fördomar mot det land där man har en semesterlägenhet? Visst finns det stenar på livets och tillvarons väg i Alanya, men det finns det på vägen i Molkom också. Och jag kan välja att stanna upp och låta stenarna hindra mig i mitt liv eller kliva över dem och fortsätta med mitt liv.


En del av dessa sanningar faller på sin egen orimlighet. Om tvätt inte torkar om man hänger ut den, varför hänger det då tvätt från var och varannan balkong över hela staden? Och priset på en kWh framgår av elräkningen. Och vad viner gäller: testa! För röda viner rekommenderas det georgiska viner Saperavi  eller viner av druvan Kalecik Karası, för vita viner rekommenderas vinet Sultaniye gjort på druvan med samma namn. Eller ett vin gjort på druvan Narince.

Enkelt att undersöka. Om man är villig att kliva ut utanför sin egen komfortzon.


"Halk" i Halkbank betyder f.ö. "folk". Banken är en "Folkbank". Men namnet får mig att visualisera en snygg bank med nypolerade golv. Folkdans heter följdaktligen "halk dansı" , ett begrepp som också sätter fantasin i rörelse!

# 90. Taxi var god dröj...

Det är i detaljerna man ser det - hur livet egentliigen fungerar i staden.

Det här är en taxiklocka, en "taxi çağrı zili" - de finns över hela staden. 
Om man vill ha en taxi trycker man på knappen och väntar och inom loppet av några minuter kommer en solgul bil glatt farandes och bromsar in framför ens fötter med en energi som får asfalten att skrynkla sig. Förr var det oftast Renault Kangoo-bilar som kom, lätta och bekväma att ta sig in i och med gott om plats för huvudet. Men på senare tid är det allt oftare små sedanmodeller av bilar som dyker upp. Ju  lägre, desto bättre och desto tuffare tycker chauffören. Och desto längre tid tar det för en rundlagd ganska lång svensk man i 60-årsålderna att vika in sina tentakler i åkdonet.

Sedan bär det iväg. Oftast i ett huj! Ett gott råd om du någongång skulle befinna dig i baksätet på en taxi i Alanya: försök inte förstå. Försök inte förstå chaufförens vägval, han hittar och hittar bättre än du någonsin kommer att göra. Och nej, han lurar dig inte genom att köra omvägar. Om han svänger av från huvudvägen beror det på att han känner till en genväg som sparar antingen kilometer eller minuter. Han gör det för din skull. Var tacksam!
Och försök inte förstå han körstil. Jag vet, ofta påminner körstilarna i staden om biljakterna i gangsterfilmer från Hollywood på 30-talet. Man saknar bara det rödblå blinkande ljuset och sirenerna. Men i övrigt är allt där. Filbytena, omkörningarna på fel sida, körningarna på cykelbanor och de upprörda människorna. Än så länge har jag inte hört skottlossning, men det är säkert bara en tidsfråga. 

Så försök inte förstå. Och försök hålla ditt inneboende svenska behov av ordning, reda och respekt och logik i schack. Man kommer fram och bilen är inte skrynklig (krockskadad) vare sig innan eller efter taxiresa. Däremot finns det en och annan som fått en närmare relation till Gud efter en taxiresa här i staden. 


Man ringer alltså inte efter en taxi om man skall ha en. Åtminstone inte vi. Adresser fungerar inte (Se inlägg #87!) och vår turkiska är inte tillräckligt bärkraftig för att beskriva per telefon var vi bor. Istället går vi runt hörnet och trycker på taxiklockan där. Den står alldeles utanför Taner och Alis jourbutik och varje gång vi väntar på taxi där kommer Ali och frågar om vi skall bada i dag och förstärker sin fråga genom att göra simrörelser med armarna. Det har han gjort varje gång under de 13 år vi känt honom. Och varje gång han har frågat har vi skakat på huvudet och berättat vart vi skall. Men skam den som ger sig. En vacker dag kanske Ali får ett mer positivt svar på sn fråga. Trägen vinner!

Se på taxiklockan igen. Hur stavas "taxi" på turkiska? På skylten står "TAXI" och på själva klockan "TAKSİ".  Stavas det med "x" eller med "ks"? Och notera skillnaden i sista bokstaven. Turkiskan har (bl.a.) en bokstav som vi inte har - det pricklösa i:et. Den uttalas som ô i en äkta värmländsk kôrv och inte alls som våre bokstav "i". TAXI uttalas alltså tax-ö snarare än  tax-i. Däremot uttalas i med prick som vårt i och TAKSİ uttalas på samma sätt som vi skulle göra.
Givetvis finns rättstavningsregler i turkiskan och gissningsvis är "TAXI" en anpassning till internationella förhållanden. 
Men det två olika sätten att stava ordet på en och sammataxiklocka speglar ett grunddrag i den turkiska folkskälen: Var pragmatisk och lös problemet. Gå din egen väg och få det att fungera. Se bara till att ingen annan får problem med din lösning. Så länge som ingen annan klagar så fungerar det. Och det finns ingen anledning att justera något som ingen har problem med. Turkar är vanligtvis väldigt hjälpsamma och flyttar gärna på den bil som de ställt driekt utandför din dörr och som gör att du inte kommer ut. Däremot är de inte alltid så förutseende och reflekterar inte alltid på om den smarta lösning de kommit på i nuet kan leda till problem i framtiden, d.v.s. om 3 minuter eller så. Men det tar vi då... Laga inte det som inte är trasigt!

Som du ser KAN man ringa efter taxi - det finns två telefonnummer angivna. Nu inser jag inte riktigt vitsen med att ställa sig vid en taxiklocka och ringa efter en taxi när man kan trycka på knappen. Men man KAN göra det. Individens frihet är viktigt för turkarna. Och i linje med denna frihet finns två nummer som man välja mellan. Med två olika riktnummer.
Under 13 års tid har jag försökt lista ut vilket riktnummer Alanya har. Jag har inte lyckats än, ge mig lite mera tid! Inledningsvis var min gissning 0532 - samma nummer som Åmål har. Men 0531 och 0530 förekommer också. Blandat med 0242 och 0241 och 0240. 
Har Alanya helt enkelt 053 som riktnummer? Tyvärr, jag har sett telefonnummer som grusar den teorin. Och är inte 024 helt enkelt turkarnas motsvarighet till vårt 070 - prefixet till mobilnätet. Sorry, jag har sett mobilnummer som börjar på 05xx också.
Det där med samordning och enhetlighet är ingen stor grej här i staden. Det fungerar så länge det fungerar, sedan får man lappa och laga det som behövs. Men vi lagar inget som inte är trasigt!


Och det där med enhetlighet - eller bristen på enhetlighet - skiner igenom på taxiklockan igen. Denna taxiklocka är bolaget Barbaros klocka. I vårt kavrter finns även ett annat taxibolag, Deniz. Och i staden finns hur många olika taxibolag som helst och alla konkurrerar de med varandra. Cumhuriyet, Cikcilli, Lale, Deniz, Barbaros m.fl. Alla har de sina klockor och alla försöker de sno kunder av varandra. 
Och om du råkar ringa på ett bolags klocka och kliver in i ett annat bolags taxi - ja, då är du "wanted dead or alive", men det är ju ett mindre problem mot bakgrund av det tredje världskrig som du just utlöst!


Samordning och enhetlighet är ingen stor grej här. "Özel" som betyder privat, egen eller fristående - det är fina grejer det!


# 89. Mitt Alanya

Det är bergen.

Det är bergen som är mitt Alanya. Taurusbergen.

Varje år strömmar tusen och åter tusen turister hit för att njuta av de kilometerlånga stränderna, solen och Medelhavet. Jag gläds med dem. Vet att de älskar havets vågor, strändernas mjuka sand och den arma solen. Kopplar av i bekväma hotell, äter god mat på restaurangerna, underhålls av dansande kypare - som kanske balanserar en brinnande kalebass på huvudet om man har tur.


Men det är bergen som är MITT Alanya. De vilda, obändiga Taurusbergen, som sluter in staden, skyddar den mot världen, vakar över den.

Uppe i bergen bor människorna. Längs slingriga branta stigar möter jag dem. Livslångt arbete har gett dem fårade ansikten och ledbrutna händer.

Äldre män som spelar ”tavla”, äldre damer som stickar. Barn som leker och föräldrar som gör Turkiet till vad det är idag. Här har mitt hjärta ro. Här känner jag en samhörighet genom alla kulturbarriärer, över alla språkhinder.

Här säger en utsträckt hand med ett glas te mer än vad ord kan uttrycka.


Det är ljuset.

Det är ljuset som är mitt Alanya. Ljuset som även i december hittar in bland husen, det varma, sneda ljuset.

Det är ljuset som silar genom fönstret och som lyser upp min Linns, min älskades, ansikte när hon ligger utsträckt i soffan och vilar ut efter hösten, det ljuset som är mitt Alanya.


Det är gatan.

Det är gatan som är mitt Alanya.

Gatan som leder upp från staden, upp mot bergen. Det är gatan som är mitt Alanya.

Mitt Alanya är bageriet som jag passerar, det som alltid säljer pinfärskt pidebröd. Det är lekplatsen där barnen stojar medan mammor i klunga ser på och fyller tiden med ”dedikodu” - småprat.

Det är ”Valide Sultan erkek öğrenci yurdu” - Intrernatskolan för unga pojkar, namngiven efter sultanens mamma, populärt kallad ”koranskolan” som är mitt Alanya.


Och det är Üçgen, den lilla trekantiga öppningen mellan gatorna där Taner och Alis lilla jourbutik ligger, som är mitt Alanya. Taner och Ali, två svågrar gifta med varsin syster, som tillsammans driver en av alla små butiker här i staden. På en yta knappt märkbart större än en telefonkiosk har de stuvat in ett imponerande utbud av varor, till aningen högre pris än vad jag skulle betala på Migros.

På sommaren bjuds vi in att sitta på bänken utanför butiken och dela en flaska vatten med dem.

Ali talar bara turkiska och hör lite illa, Taner, den yngre av dem, har en engelska som ger min turkiska en rejäl omgång när det gäller att vara nödtorftig. Men ord är inte allt. Ett leende, ett par höjda ögonbryn och en kram kan uttrycka glädjen över att ses igen på bättre sätt än något språk!

Det är DET som är MITT Alanya!

# 88. Komunikation med förhinder...

Vi har ingen brevlåda.
Jag vet inte hur det är med den saken i andra hus, men i vårt hus har vi inga brevlådor.

Vare sig postinkast vid dörrarna eller boxar vid entrén.

Istället har vi en anslagstavla nere vid porten. Räkningar och annan adresserad post nålas fast där och så hämtar vi det vi skall ha där.

Till en början funderade jag på vad som skulle hända om någon tog fel räkning och t.ex. betalade vår elräkning. Men det har faktiskt aldrig hänt. Tänk sådan tur man kan ha! ;-)


Reklam däremot sätts aldrig upp på anslagstavlan. Den sätts i dekorationsgallret på utsidan av dörren. Var och en har sedan ett eget ansvar att plocka med sig sitt ex av direktreklamen upp till sig. Vilket ingen någonsin gör.

På bilden ser ni hur ett närbeläget näringsställe gör reklam för sitt utbud och sina priser.


Egentligen gör det inte så mycket att vi inte har någon brevlåda, för vi har ingen adress heller.

Åtminstone ingen som används.

Vårt hus står på Abdullah Doğan Sokak 17 i stadsdelen Saray. Men dit hittar ingen. Och inte till någon annan adress heller.

Om vi skall få gäster får vi beskriva var vi bor.

”Uğurlu apartman, mitt emot Galaxy apartman, inte långt från Valide Sultan Erkek öğrenci yurdu” brukar fungera. Eller så gör vi upp en mötesplats och kommer och hämtar dem.


Och skall vi ta taxi hem ber vi dem köra till ”fiskmarknaden” och dirigerar dem därifrån.

Ni anar inte vad jag är bra på termer som ”sväng till höger här” och ”stanna efter nästa vänstersväng” på turkiska.

Ord jag aldrig anade att jag skulle lära mig! :-)

# 87. I en annan värld...

Storstadsnatt. Höst.

Regnet forsar ned, rinner längs fönsterrutorna, sköljer över gator och trottoarer, porlar i rännstenar på sin väg mot gatubrunnar.

Tomma gator, blekt neonljus, ensamhet.

En liten flicka sover lugnt i sin varma säng, lyckligt ovetande om den kalla storstadsnatten utanför. Det vilar en frid över bilden. Scenen utstrålar harmoni, värme, trygghet.


Jag blir nyfiken. Vem är hon, flickan? Vad heter hon? Hur gammal är hon och hur ser hennes liv, hennes vardag ut? Vad drömmer hon om? Nu när hon sover? Och vad drömmer hon om när hon är vaken? Vad gör henne glad? Vad vill hon bli när hon blir stor?

Och vilken är staden? Vilka människor lever där? Är de lyckliga?
Hur gammal är bilden? Det svart-vita är vackert, men hemlighetsfullt, tidlöst, avslöjar inget om ålder.


Det finns inga svar på dessa frågor.
För flickan på bilden finns inte och har aldrig funnits. Och inte heller staden. Bilden är inget fotografi, det är en bild som skapats av AI, artificiell intelligens.

Så långt har vi kommit nu att man kan beskriva det man vill ha en bild av, så skapas den bilden. Det skrämmer mig lite, men det triggar min fantasi än mer.

Bilden, tekniken, blir till en länk, ett fönster, till en annan värld.

# 86. Det finns alltid en förklaring II

Livet går sin gilla gång längs vår lilla gata.

Mycket händer, men det händer i maklig takt.

Pappor följer sina barn till skolan, en nine (äldre dam) passerar på sin väg till marknaden, en flyttbil komer eller åsnemannen som samlar in påsar med överblivet bröd. Han kommer regelbundet med sin åsna, stannar till vid varje hus, plockar med sig de påsar som de boende där hängt ut, lastar dem på sin åsna och  vandrar vidare. Han och hans åsna är helt synkade i sitt  arbete. Varför han gör detta har vi inte listat ut än, men en sak vet vi: åsnemannen (tyvärr har vi inte hans namn) är är en stolt person, rak i ryggen och med självmedveten blick. Kanske fattig, men stolt över sig och det han gör! Jag gillare det!


Nåväl. livet går sin gilla gång längs gatan. Därför bryter hon av från mängden, jäntan i yngre tonåren som med långa kliv joggar fram och inte saktar farten förrän hon kommer fram till korsningen melllan vår gatan Abdullah Doğan Sokak och Çelik Sokak, som leder ned mot sta'n.
Vadan denna brådska? Vart är du på väg? Ofrivilligt blir jag nyfiken. Men det finns alltid en förklaring...

# 85. Det finns alltid en förklaring I

Vi är tillbaka igen över årsskiftet. 
Sitter på balkongen och dricker vårt kaffe när en stor lastbil svänger in på vår gata, lastad med allsköns byggmateriel. Inget konstigt med det, det byggs 3 hus  längs gatan, det närmaste mitt emot vårt.

Så öppnas förardörren och chauffören hoppar ut för att börja lasta av.
Då hoppar även vi till. För chauffören är oväntat elegant med snyggbyxor, skjorta och väst.


Man blir lite nyfiken på den bakomliggande förklaringen till denna oväntade elegans.
Kanske hade han andra planer med fick hoppa in för en kollega.


- Eyip! Du måste komma och köra idag! Mehmet har inte dykt upp.

- Men... jag har andra planer... Jag skall på familjemiddag! 

- Hjälps inte, du behövs här!

- Men...

- Inga men... Du kommer!

- OK... Jag kommer väl då!

# 84. Känslan...

Efter en evighetslång vecka är det äntligen fredag. Timmarna segar sig fram, varje minut är som hundra år....

Men plötsligt händer det: alla lektioner är klara, nationalsången spelas och skolveckan är över.

Lagom till eftermiddagsutropet från den närbelägna moskén strömmar ungdomarna ut från kvarterets skola, hem till helgen, hem till ledighet, kamrater och fredagsmys.

,

Skola är skola, ungdomar är ungdomar och fredag är fredag - oavsett om man heter Ayşe eller Anna, Eyip eller Erik...


# 83. Mukuzani

En oväntad vänskap" heter en mysig fransk feelgood-film med ett ganska vettigt budskap.

Filmen bygger på verkliga händelser och berättar om hur en oväntad vänskap växer fram mellan en handikappad rullstolsbunden äldre vit affärsman från samhällets övre skikt och en gatans man invandrad från det som en gång var franska västafrika, Den unge mannen har egentligen inga som helst ambitioner att bli assistent åt den öäldre mannen, söker bara jobbet för att kunna visa upp att han är aktivt jobbsökande och därför har rätt till statligt understöd.

På jobbintervjun förställer han sig inte och redogör inte för sina fina eller imponerande meriter som vårdare - han har ju inga - utan är sig själv. det gör att han får jobbet. Hur set sedan går får ni se själva!


Men en oväntad vänskap blev även mötet i hyllan för Alkohollu içecekler - alkoholhaltiga drycker på Migros uppe i Kadıpaşa i somras. Däer mötte hustrun och jag georgiska viner för första gången och bland dem Mukuzani. 


En kul sak med att bo här på deltid är att man möter produkter som man normalt inte ser i Sverige. 

Vin från Georgien? Kan det vara något? Vi testade och kunde direkt konstatera att det kamn det definitivt. Vi har testat olika viner från detta land och inget av dem har ens varit medelmåttigt - de vi har testat har varit högklassiga röda. torra viner med rik arom och fyllig sm,ak. I valegt mellan en okänd georgier och en okänd fransman i samma prisklass skulle jag tveklöst välja georgiern. Fem dagar i veckan. Fransmän - franska viner - har gjort mig besviken några gånger. Det har inte georgiska.


Det är intressant det där med vad vi tror och tror oss veta. Kaukasusområdet är en mycket gammal kultursfär när det gäller vinframställning. Det finns källor sommenar att vin först framställdes i detta område. Ändå tror förvånansvärt många sig veta att bra viner får man från Frankrike, talien, kNake Spanien och Kalifornien. Men inte från Turkiet eller Georgien.

Sådant vet man bara - och bara om man inte provar..


Jag minns en gång på den tiden jag hade FaceBook och där hade lovprisat ett lokalt vin. Reaktionen jag fick var att ett vin kan vara "gott i sin kontext" - alltså gott i den miljö man dricker det i. Underförstått att det var min vistelse i Alanya och miljön här som gjorde att jag gillade vinet, men EGENTLIGEN var det nog sekunda.

Det är förmodligen det mest inskränkta, okunniga och oförskämda jag hört när det gäller vin.

Inskärnkt för att det ångar av unkna fördomar, okunnigt för att det är fel och oförskämt för att det nedvärderar mitt omdöme och förutsätter att jag vistas i staden som charterturist och omhuldas av sol och bad och paraplydrinkar vid poolen. Det gör jag inte jag bor i en alldeles vanlig lägenhet här pch mycket få saker skiljer mitt köksbord här där jag drack mitt goda vin från mitt köksbort i Molkom.

Till och med bordsduken är likadan! 


# 82. Hemma...

Just där Huriler Sokak viker av från Stad Caddesi för att möta Abdullah Doğan Sokak ligger en liten trekantig plats. Vore det unset större skulle det kallas torg eller park. men nu heter det bara "Üçgen" som betyder "triangel" på turkiska. Där har våra vänner Taner och Ali sin butik, "Üçgen Market" föga större än en korvkiosk, men met ett imponerande utbud.


Strax står vårt hus. - Uğurlu apratman - det lyckliga huset. Här är jag hemma.


Mitt på triangeln står några stora träd som ger generös skugga på sommaren åt både de bilar som står parketade under dem och åt de människor som körde dem dit. 


Ofta går vi uppför backen, precis utanför Taners och Alis lilla butim finns en taxiklocka. Tryck på knappen och vänta så dyker en gul taxi upp efter ett par minuter. 

På krönet, där Hurliler och Stad möts ligger vår nybyggda Migrosbutik, ett välutrustat snabbköp där du förutom ägg och korv kan köpa lokum, dammsugare, resväskor och 43 tums TV-apparater.

Vidaree finns här Akman, vår järnhandlare, en tapetbutik och vår nyckelmakare. längre ned längs Stad har vi  frisörer, apotek, en butik med köksutrustning och en affär för eltillbehör. Bland annat.


Här är jag hemma. Här känner jag till gatstenarna. Här blir jag igenkänd och hejad på. Här bor jag. Här trivs jag. Här vill jag leva!

# 81. Jag får aldrig nog...

Borgen som vakar över staden byggdes på 1200-taöet.

Då ett mäktigt försvarsverk. Nu ett landmärke och turistmagnet. 

Som en sovande drake ur en saga av bröderna Grimm ligger den med hakan på klippan och med svansen rignlande ned mot havet. 

Från våra balkonger ser vi den, från min platys i soffan, där jag sitter just nu, ser jag den. 

På dagen ser jag bilarna som stannar till vid utsiktsplattformen på väg upp mot borgen. På natten blir den till en magisk lysmask som vittnar om oron i en annan tid.


Jag får aldrig nog av den. I timmar kan jag sitta och betrakta den. Den och gyttret av hus strax nedanför den. Çarşı, Alanyas gamla stad med de branta vingliga gränderna. 


Nedanför i hamnen pulserar livet. På kvällen fylls gatorna av människor som söker livets goda, en bit mat på en restaursang, kypare som övertrumfar varandra i att erbjuda potentiella gäster den böästa maten och den bästa servicern. Musiken pumpar från diskoteken, ljuset pulserar. 


Jag går förbi dem alla. Ler vänligt åt inkastarna, men skakar i huvudet åt deras inviter. Bättre lyca med nästa offer. Jag tar av till höger, längs den branta gränden och genast hörs bruset från livet i hamnen dovare. Vidare förbi det gamla huset och sedan in genom den murade stenporten.
Och där - på andra sidan - är jag i en annan värld. Här är tyst och stilla, här lyser bleka lyktor på tomma gator. Här ser jag ljusen i Tosmur, Kestel och Mahmutlar på andra sidan vattnet.

Här, bland Çarşıs vindlande gränder. är min själ hemma. Här har jag ro.


Från min plats i  soffan ser jag den. Borgen och gränderna den vakar över...

# 80. Bilden av den turkiske mannen...

Vad ser du framför dig om du skall beskriva din bild av en turkisk man?
En man i ett muslimskt land?


Jag ser en rosa ryggsäck.
Åtminstone på vår gata.

Vi bor vid Abdullah Doğan Sokak - inte för att namnet spelar någon roll, gatuadresser spelar en mycket blygsam roll i staden, men gatan heter så. Vem denne Abdullah var känner jag inte till. Eller har redan glömt, jag minns inte.
Men våran "sokak" - gata eller gränd - är ganska bred, men väldigt lite trafikerad. Det gör den till en perfekt genväg för många människor. T.ex. för alla föräldrar som följer sina barn till eller från kvarterets låg- och mellanstadieskola. 
inte helt sällan är det pappa som har uppgiften. Och nästan alltid bär han sin telnings skolväska. Och om telningen är en liten tös är skolväskan nästan alltid en liten rosa ryggsäck.

Så vi har sett fritidsklädda män med rosa ryggsäck, herrar i kostym med rosa ryggsäck, uniformerade poliser med rosa ryggsäck och grovarbetare med skyddutrustning - och rosa ryggsäck!

# 79. Boogie-Woogie

Har du hört boogie-wooggie-versionen av Beethovens "Für Elise"?
Nej, inte något uppjazzad version som Charlie Norman hamrade ur sig på pianot under sin aktiva tid.
Den riktiga? 
Den som börjar stilla i klassisk stil på hammond-orgel för att sedan glida över i en svängig pyttipanna av takter, rytmer och harmonier när killen/tjejen bakom klaviaturen får riktig feeling?

Det har jag. Flera gånger om. Dagligen.
Kvarterets låg- och mellanstadieskola har den som "slut på rasten"-signal.


Från vår balkong ser vi skolan. I somras målades den om och den lyser nu mellan grannhusen i varmgult och gråblått. Ovanför den stadens gamla borg på sin klippa. 

Och vi hör skolan också. Inte bara boogie-woogie-Elise, utan framför allt barnens glada lek och stoj. Barn är barn, världen över och de här krabaterna tillhör den ljudliga arten. 

Jag blir varm av ljuden. De ger mig bilden av glada barn, barn som lever i ljus och lycka. 


Vi upptäckte ganska tidigt att skolgårdarna är populära lekplatser även efter skolans slut ochunder lov. 
Varför? 
För att de är platta, stora och väl avskärmade från gatans sus och brus. Alanya ligger i en backe och många barn gillar att spela fotboll. Att hitta plana ytor att sparka boll på är inte helt lätt. Därför är man på skolgården. Och massor av "anneler" (mammor) och "nineler" (farmödrar) tycker att det är ett bra val. Dels vet man var man har kidsen, dels riskerar de inte att bli påkörda av kretimoch pleti på vägarna. 

Inte sällan sitter en armé av nineler i kanten på skolgården och stickar och ägnar sig och folksporten "dedikodu" - småprat - medan de håller ett öga på sina telningar, beredda att gå till anfall mot alla och envar som närmar sig dem på otillbörligt sätt. Som kan vara allt från att planera ett överfall till att bara gå förbi - eller att bara finnas till...

Få saker har jag så stor respekt för som turkiska nineler... De bits!

# 78. Respekt

Turkiet vill ändra sitt namn i internationella sammanhang.

I dag - eller hittills - har det hetat "Turkey" efter engelskans benämning på landet, Nu vill man bli kallade "Türkiye", som är landets endonym, d.v.s. det egna namnet på landet.
Och eftersom var och en måste få definiera sig själv, vilka är vi att säga nej till det?


Att länder byter namn är inget unikt eller ovanligt.
Siam blev Thailand, Persien blev Iran, Burma blev Myanmar, Vitryssland blev Belarus och för några år sedan meddelade det som då var Swaziland att de ville bli kallade Eswatini. Så då gör vi det!

Inte sällan är det gamla koloniala namn som byts ut mot mera passande namn.

Så är det inte i Türkiyes fall. Landets namn på engelska betyder ju också som många vet. även "kalkon". Och hur gott köttet från denna fågel än är, så är begreppet "kalkon" inte positivt laddat.
Om man beskriver en film som en kalkonfilm tänker väldigt få att det måste vara en riktig kioskvältare.


Men det där med kalkonen är lite intressant. Den - eller dess namn snarare - är lite som "Svarte Petter". Engelsmännen kallar den för "Turkey", turkarna kallar den för "Hindi" och jag vill minnas att jag läst att dess namn på hindi skall betyda "Grek".  Kärt barn har många namn. Helst någon annans namn.


När vi är inne på respekt skulle jag önska att fler medier kunde ge en mer balanserad bild av Recep Tayyip Erdoğan, Istanbuls f.d. borgmästare, landets f.d. premiärminister och nuvarande president. Egentligen mer för deras egen skull - för deras image av saklighet - än för Erdoğans.

I västliga media är bilden av Erdoğan färdigproducerad. Erdoğan beskrivs som maktfullkomlig, odemokratisk, oberäknelig och det som sker inom turkisk politik tolkas genom det filtret. Och de beskrivningar av mannen eller det han gör som inte passar in i den bilden avfärdas genast som propaganda av "experter" som inte inser att de själva fallit offer för just propaganda. 


"Det är komplicerat" är ett av alternativen på Facebook när det gäller att beskriva förhållanden och att beskriva Erdoğan som person, turkisk politik och turkarnas relation till sin president ÄR komplicerat. Givetvis, för det är ett komplext system. Det finns inga enkla beskrivningar, inga självklara sanningar, inga "ju". Var och en som hävdar det, säger egentligen mer om sig själv än om Erdoğan.

Erdoğan engagerar. Jag kan inte minnas att jag mött en enda människa som varit likgiltig inför honom. Antingen är man emot honom - väldigt myket emot. Kollossalt. Eller så är man för honom. - väldigt mycket för. Kolossalt. Och enligt valresultaten brukar dessa båda läger fördela sig jämnt över hela folket. Varannan turk för, varannan emot. 

Det faktum att han har halva landet emot sig vittnar ju om att det här inte är en smidiig grabb. Men det faktum att han har halva folket bakom sig vittnar lika mycket om att han inte är dem maktfullkomlige despot som västmedia målar upp. Om man inte vill hemfalla till enkla "stör mig inte med fakta, jag har min  bild klar"-lösningar och hävda att de turkar som står bakom Erdoğan inte "förstår" sitt eget bästa.
(Jodå, ni anar inte vad många svenskar som aldrig varit i Türkiye och som inte talar ett ord turkiska som är "experter "och som gärna förklarar för hustrun och mig - som deltidsbor i landet -  hur det EGENTLIGEN är! Generöst!! Och tämligen korkat!)

Erdoğan bildade sitt AKP - sitt Rättvise- och utvecklingsparti - i början av 2000-talet och lyckades på kort tid vinna så mycket mark att de fick över 50% av rösterna i nästa val. Erdoğan blev premiärminister.
Under de första åren av hans styre  ökade turkarnas levnadsstandard markant och ekonomin var stark. Nu på senare tid har en viss stagnation inträtt och tillvaron är inte lika enkel, vare sig för gemene man eller för Erdoğan.


Erdoğan är en handlingens man. Förmodligen finns det en och annan turk som skulle kunn strypa mig för det här, men jag ser likheter mellan honom och Atatürk. Båda agerar och båda åstadkommer något. Idag är Atatürk närmast helgonförklarad, det är inte Erdoğan. Men jag har svårt att tro att det inte fanns ett massivt motstånd mot det Ataürk åstadkom i vissa kretsar. Precis som Erdoğan idag möter motstånd i vissa kretsar.


Men det är intressant hur okritiskt massmedia väljer att tolka det som sker i landet genom det filter som rådande propaganda ger. Därigenom förmedlas inte sällan en helt annan bild av vad som skett än. vad som egentligen skedde.

Händelse

Den bild som förmedlades till oss

Vad som egentligen hände

Ny författning

Erdoğan försöker koncentrera makten till sig och göra sig till ensam härskare.

AKP vill införa en modern och tydlig författning efter amerikansk modell. Syftet är att skapa stabilitet och minimera risken för statskupper.

Lagstiftningen runt sexualbrott ses över

Türkiye legaliserar barnpornografi.

Türkiye anpassar staffskalan för sexualbrott efter brottets allvar. Man gör det med andra länder som förebild. En våldtäkt på ett barn ÄR ett grövre brott än en våldtäkt på en ungdom och skall därför ha ett strängare straff. 

Delegantionsordningen

Erdoğan försöker koncentrera makten till sig och göra sig till ensam härskare.

Beslutet syftar till att genomföra det som borde vara en självklarhet:

Beslut fattas i parlamentet och genomförs av myndigheter.

Så fungerar det hos oss, men i den medelhavskuster som Türkiye ingår i har det inte sällan varit så att beslut inte har genomförts av myndigheter om berörd myndighet inte gillar beslutet - eller om enstaka individer på myndigheten inte gillat det.

AKP:s arbete här syftar -i motsats till vad som förmedlats till oss - att ÖKA demokratin i landet!

# 77. Ensam hemma...

Norahat, grannfrun, är på vift. Hennes make - för oss "Herr Hammock" eftersom vi inte minns hans namn - är gräsänkling. 


De verkar vara ett sympatiskt par, våra grannar. Liksom oss är de riktiga hemmaråttor och liksom oss verkar banden mellan dem vara starka och på samma sätt som hos oss verkar det vara den intesiva kommunikationen mellan dem som är grunden för det.

Jag har på känn att vi skulle kunna umgås med herr och fru Hammock och ha ett fint utbyte med dem. Om de bara vore lite bättre på svenska...


Herr Hammock är väldigt huslig. Han tvättar, städar, lagar mat och deltar i hushållsarbetet på samma villkor som fur Hammock. Den som i sin blinda fördom hävdar att män i muslimska länder förtrycker sin hustru och bara tänker på sig själv. har inte mött herr Hammock. 
Han tänker inte på sig själv. Han tänker på sin Norahat. Mycket och ofta, Särskilt när hon är på vift. Som nu.

Det finns ingen som verkar ha så långtråkigt när han är ensam hemma som herr Hammock.

Han äter mat ur konserburk, slötittar på TV, kollar mobilen var 5e minut och suckar så det ger utslag på Richterskalan...


Egen kvalitetstid? Pyttsan!

# 76. Ett stolt folk

İstıkal marşı - Självstämdighetsmarschen - är Turkiets nationalsång.

Från tidiga morgonen har bombastiska tal och mäktiga nationalromantsiak hymner avlöst varandra. Ljudrik högtalare runt om. istaden svarar för att ingen med hörseln i behåll missar dem!

Just nu är klockan 1500 och det är lugnare, men vi gissar att firandet tar ny fart i kväll.

Idag, söndag den 29 oktober 2023, firar alla turkar.


Det är Cumhuriyet bayramı, Republikens dag, och exakt 100 år sedan det moderna Turkiet grundades.

Jag tror att vi som svenskar, som levt i en nationalstat sedan mammutar gick omkring på gatorna, har svårt att förstå hur viktig denna händelse är för turkarna och deras land.


Då, för 100 år sedan, fanns inget Turkiet. Det fanns ett Osmanskt rike, en överlevd rest från det som en gång i tiden varit ett stolt och mäktigt imperium som behärskat hela sydöstra delen av Europa och hela Anatolien och lite till. Nu, vid gryningen av det 20e århundrandet, var allt inom detta rike hopplöst föråldrat, omodent och dysfunktionellt. Att man under världskriget några år tidigare ställt sig på den förlorande sidan gjorde inte saker och ting bättre. 
"Den sjuke gamle mannen" kallades det och sällan har det varit så tydligt att en statsbildning låg i dödsryckningar.
Det fanns olika förslag på hur detta land skulle delas upp mellan olika stater, nya och gamla. Men tanken på ett enhetligt rike för alla turkar var inte ett av dem.
Vilket av förslagen som förverkligades? Inget av dem,

En ung officer som utmärkt sig under kriget och som under det samma gjort militär kometkarriär motsatte sig dessa förslag och ställde sig i spetsen för en rörelse som arbetade för ett enat land. Han var 37 år gammal 1919 och hans namn var Mustafa Kemal Atatürk. 
(Eller egentligen bara Mustafa Kemal, eftersom efternamn inte användes i det Osmanska riket. Atatürk tillkom senare, det betyder "Turkarnas fader".)

Mustafa Kemals engagemang i den nationella frågan var lika framgångsrik som hans insatser i kriget. 
Måndagens den 29 oktober 1923 kunde republiken Turkiet grundas med Mustafa Kemal Atatürk som president.
Atatürk tog sig genast an med att transformera "Den sjuke gamle mannen" till en fungerande statsbildning.
Enkelt och bildligt talat kan man säga att han ryckte upp landet med rötterna och planterade om det.
Allt som hade med det gamla att göra färbjöds, ändrades och ersattes med nytt. Traditionella kläder förbjöds, språket förändrades - arabiska och persiska låneord ersattes med turkiska. Skriften förändrades - fram tills dess hade turkiskan skrivts med arabiska skrivtecken, som förutom att de är svårare att lära (det finns olika tecken beroende på om tecknet kommer i början, i mitten eller i slutet av ett ord) är det inte särskilt lämpat för turkiska språket. I arabiskan skriver man sällan ut vokalerna, medan turkiskan är ett vokalrikt språk och ordens betydelse ändras beroende på vilken vokal som används. 
Jämför med våra ord "Stol" - "Stal" - "Stil" som alla på arabiskt vis skulle skrivas "Stl".
Ja, Mustafa Kemal lär knappast något område inom landet vara orört. Som en modern variant av Gustaf Wasa dikterade han allt - stort som smått. Och skapade ett Turkiet som fungerade. Utan honom hade det knappast funnits ett Turkiet idag. 

Det är svårt att tro att han kunde genomföra allt detta utan att bli motarbetad. Människan är traditionell till sin natur och den som har inflytande vill fortsätta ha inflytande. Sannolikt var det en och annan ämbetsman som önskade Mustafa Kemal dit pepparn växer. Idag är han älskad, hedrad och en avhållen nationalsymbol.
Och då inte bara på ett officiellt plan. Jag får bilden av att många turkar känner en djup vördnad och tacksamhet inför honom. Idag, på republikens dag hänger man ut flaggor med hans porträtt från balkongerna. Jaghar sett ungdomar som har tatuerat in hans namnteckning och en ung servitör som skrivt hans namnteckning ppå en glasstårta. Hans bild finns på alla mynt och alla sedlar. Och det finns en lag om att inte tala illa om honom.


Mustafa Kemal Atatürk gick ur tiden kl 09:05 den 10 november 1938 efter 15 aktiva år som det moderna turkiets president.
Vid det klockslaget det datumet stannar Turkiet upp. Människor lägger ned det de har för händer, bussar stannar, på motorvägen stiger människor ur sina bildar. Man samlas i en gemensam tyst minut för att hedra mannen som skapade det land man nu lever i och är stolt över.

Kl 09:05 den 10 november stannar Turkiet upp. Varje år...

Mustafa Kemals porträtt i silhuett ooch hans namnteckning pryder en bil. En vanlig syn, även till vardags.

Den rödvita fanan glittrar i morgonsolen!

En pappa vandrar länge en gata som badar i morgonsol tillsammans med sina döttrar. Småtöserna är finklädda i republikens färger och har landets nationalsymbol - Månen och Stjärnan - på sina blusar. (Hann inne fota det!)

# 75. På väg hem igen...

Det är tidig morgon. Eller tidig och tidig. Klockan är halv åtta, det är tidigt för mig, som klev upp klockan halv fem efter bara 4 timmars sömn. Full arbetsdag och sedan tre timmar i buss till Oslo. Lite mat och sedan i säng.
Norvegians  flyg lyfte 0700. 
Bra. tänkte vi när vi bokade, då är det ganska mycket kvar av dagen när vi kommit fram. 
Nu känns idén med ett plan som lyfter 0700 inte likaa övertygande.

Det drar i ögonen och mina medpassagerare ligger i flygfåtöljerna som käglor efter ett särskilt lyckat bowlingkast.

Genom fönstret ser jag solen gå upp. Det rödoranga ljuset vid horisonten går gradvis över i himlens klara blå färg. Under ett fridfullt moltnäcke i blågråa toner.


Vi är på väg hem igen efter att ha varit hemma och arbetat några månader,
Hem är där hjärtat trivs och hemma är då både i Alanya och Molkom. 
Att Alanya är mer än en lägenhet, en "stuga på tredje våningen" stod klart för oss för ett par år sedan när vi hade varit ute på resa ett par dagar och kom tillbaka. Att sätta nyckeln i egen dörr var en så skön känsla. Att få komm in och sjunka ned i egen soffa - känslan var EXAKT den samma som den jag som liten hade när vi kom hem från en semester resa. Allt ovant och främmande ersattes med eget, välkänt och tryggt.


Att ha två hem påverkar livet i större utsträckning än vi räknat med. Vi lever i Alanya 4 ggr om året, men vi tänker Alanya året om.. Vad vi skall göra, hur vi skall putsa och fila på vår lilla lägenhet. 
Inte sällan får vi frågan om vi hyr ut lägenheten när vi inte är där.
För oss är den frågan likvärdig med frågan om vi  hyr ut vårt hus i Molkom när vi inte är där. Svaret är detsamma.
Det gör vi inte. 
Vårt hem är vår högst privata sfär, den hyr vi inte ut...

# 74. Konstens sol

Det är hart när omöjligt att skriva om Turkiet i allmänhet och om landets kulturliv i synnerhet utan att skriva om landets store kulturgestalt, Zeki Müren.

Zeki föddes 1931 och tragiskt bort i hjärtattack redan 1996 i samband med en gala till hans ära. Ja, HANS ära. Zeki var man!
(Jag kan bara drömma om vilket trauma hans död måste ha varit!)
Poet, kompositör, sångare och skådespelare - Zeki hade många strängar på sin lyra. Och våra turkiska bekanta nämner hans man med stor aktning!


Han hade en fallenhet för att framträda med feminina attribut - smink, kvinnofrisyr, smycken och glasögon av feminint snitt. 
Dethar spekulerats till orsaken bakom det. Några menar att Zeki var homosexuell, andra att detta var ett sätt för honom att markera sin manlighet. "Jag är så trygg i min manlighet att jag vågar framträda i kvinnliga attribut!"
Vad som är sant och vad som är myt vet jag inte, jag bara konstaterar att Zeki var en färgstark profil som syntes och som väckte känslor.


 

 

I filmklippet från nyåret 1984 ser vi hur Zeki går runt bland de närvarande och med stor sjölvklarhet tar emot massornas hyllningar innan han bjuder upp en ung kvinna och dansandes sjunger schlagern "Gitme Sana Muhtacım"  ("Gå inte, jag behöver dig!"), en ganska typisk representant för hans musik. Ria Wägner skulle ha dött för hans glasögon och frisyr!

# 73. Flest spräckta fönsterrutor vinner...

Molkom i januari:
Jag sitter i biblioteket och läser.
Hoppar till!. 
På vägen drar en av traktens unga förbi i sin EPA, spelar musik, basgång så det dånar i hela huset.


Alanya i juli:

Jag sitter i biblioteket och läser.
Hoppar till!.
På gatan drar en av traktens unga förbi i sin bil, spelar musik, basgång så det dånar i hela huset.


Likheten:

Ungdomar som gillar att cruisa runt och spela musik.


Skillnaden:

Musiken.

I Molkom spelas anglo-amerikansk pop.

I Alanya spelas turkisk pop.

Turkisk pop är ofta taktfast, smäktande och har tydliga orientaliska drag. 


Ett smakprov hittar du HÄR.

# 72. Bönen

Middagstid.

Utropet för dhuhr har klingat ut över staden.

En av killarna på bygget vänder sig mot Mecka och förättar sin bön - mitt bland betong, brädor och annan bråte.

# 71. Snart ett minne blott?

Varje kultur har sin särart. 
Det som slog mig väldigt tydligt när jag besökte staden för första gången för nästan halvannat decennium sedan var arkitekturen.
Där fanns dels hypermoderna hus med rundare och mer organisk arkitektur än vad jag var vad vid från Sverige, dels fanns där de mera klassiska husen, men blekgul fassad och rödbruna balkonger. Fyra våningar, fyra lägenheter på varje våning.
En gång dominerade de vår lilla gata. Nu står där bara ett kvar och jag frågar mig hur länge?
Ett efter ett försvinner de för att ge plats åt nybyggen, som DETTA.
Och visst, nybyggena är snyggare, men också själlösare.
Och jag undrar, vad kostar det att köpa en nybyggd lägenhet? Vad kostar det att bo i ett nybyggt komplex? 
Vart tog familjerna som bodde i de gula husen på vår gata vägen?


Nytt må vara snyggt, men i en stad måste det finnas plats för alla, eller? 

# 70. Platt fall - Ädelmodet som kom av sig...

Noterade i förbifarten att det står "+1" på Efesburkarna och tolkade det som att man nu ger 1 lira per Efesburk till stöd för Ukraina. Ukraina är ju ett av Turkiets grannländer på andra sidan Svarta havet.
"Snyggt!" , tänkte jag. Ädelmodigt!

Men så är det inte. Ingen extralira per Efes till Ukraina, inte. 
Och det finns kanske en förklaring till det. Turkiet försöker inta en neutral hållning till det som sker och kan genom det agera som medlare mellan parterna och har även gjort det. 

Sedan är det ändå sannolikt så att människorna här känner djupt med det ukrainska folket.
Men det finns en poäng i att Turkiet sok land förhåller sig mer neutralt i sin argumentation.


Pant då? Inte lika ädelt, men miljömässigt bra.
Återvinning finns, vi har blå tunna på gården för papper, plast, glas och metall.
Men jag har aldrig tidigare reflekterat över pantsystemet, på Migros ser jag inga pantautomater.
Betyder "+1" att man nu får 1 lira i pant för burken?


Nej, det gär det inte.

Förklaringen är mycket plattare.

"+1 dinlenmiş, zengin tat" betyder att det här ölet minsann har lagrats - eller "fått vila", som är den ordagranna översättningen av "dinlenmiş" - på ett extra fat, alltså på mer än ett fat. Detg har gett ölet "zengin tat" - en "rik smak".


Det känns lite som platt fall. Jag hade gärna gett en lira till Ukraina eller en lira till pant så att lille Eyip eller lilla Özlem kunnat leta flaskor och burkar och panta dem och på sås ätt dryga ut veckopengen...

# 69. Maffia-fasoner!

Två skåpbilar svänger in på gatan, parkerar nära varandra. Tre män, varav en med karaktäristiska solglasögon börjar snabbt lasta över gods från ena bilen till den andra.

Skarpögd som jag är (åtminstone på ena ögat, kataraktoperationen på andra ögat låter vänta på sig) ser jag genast vad detta handlar om! Maffia!
Jag är nämligen ordenligt utbildad i kriminologi -  d..v.s. jag har sett flera Beck-filmer och t.o.m. en och annan Roland Hassel!! - känner jag igen skumma beteenden när jag ser dem.

Och precis som jag anat - jag kunde ha skrivit manus till skummisarnas agerande - precis som jag anat: när överlastningen är klar ger den som levererat ett smakprov på varan till den som hämtar. En varsin Snickers.

Det är det som bekymrar mig. Känns som om jag missat en pusselbit här. Kan inte påminna mig att Al Capone smugglade chokladgodis. Inte heller bytte de varor mitt inne i stan på blanka eftermiddagen. Hm.... Får klura lite till på det här...

 

# 68. Diplomatiska förvecklingar

Möjligtvis har vi ställt till det.

Möjligtvis har vi bidragit till spända internationella relationer. 

Det var inte vår avsikt, det bara blev så. 


Det är varmt, jag föreslog att vi skulle ha gazpacho till lunch.

Hustrun sökte på recept och skred till verket. 
Det var i tisdags. 

Sedan dess hnar den gottat till sig i vårt kylskåp.


Den blev vår lunch idag.
God!
Stark!

VITLÖK!!!

Inväntar nu en diplomatisk protest från Transsylvanien...

# 67. Eftermiddagsdoppet inställt...

De är tillbaka.

Giftgubbarna.


Förr kom de varje vecka och sprejade vitt rykande jox ned i alla skrymslen och vrår för att hålla insekter och skadedjur på en lagom nivå. D.v.s. nolltolerans.

När deras annalkande dova "Wooow Wooow" hördes stängdes alla dörrar och fönster till i vår lilla lya.
Men sedan giftbilen (Se inlägg #34!) införts har "giftisarna" inte synts till. 
Men i går kväll var det något som strulade för giftbilen. Den kom in på gatan, stannade, satte på varningsblinkers och vi hörde hur chauffören hade ett långt telefonsamtal med någon. Sedan åkte den iväg. 
Och idag är giftgubbarna tillbaka med sitt stickande vita jox.


Ja, det är vår pool alldeles intill.

Nej, jag badar inte i den i dag. 

# 66. Det är ju ändå fredag...

Det är sannolikt så att turkar är bäst på att bygga turkiska hus. I kvarteret där vi bor är tre byggen på gång, administrerade av två olika byggherrar.


Jag vet inte mycket om husbygge men kan konstatera att man här bygger hus väldigt manuellt..Det hamras med hammare och sågas med såg. De gjutfromar man behöver, de snickrar man ihop själv..

Det går långsamt, eller skenbart långsamt, för arbetet fortskrider. Men det är sällan man ser eller hör någon enstaka arbetare i verksamhet. 


Däremot verkar ett antal byggjobbare ha bott in sig i stommen till det bygge som är närmast oss. Madrasser, lampor, tekokare - och idag en järnsäng ute på en blivande balkong. 

En man har gottat sig i skuggan där under dagen, legat och pratat med kompisar och kollat mobilen.


Men så plötsligt - runt en timma efter huvudbönen - spätter han upp, plockar fram en sopkvast och börjar feja så byggdammet yr.

Fint till ´helgen! Det är ju ändå fredag...  

# 65. Blev det bra?

Granntösen i Sockerslottet, familjen Blygs tonårsdotter, har gått ut på köksbalkongen med en kompis. Tillsammans tar de selfisar, både av varandra, sig själva och. i par.

Granskar sedan kritiskt resultatet. Tar om och fnittrar!

Tonårsjäntors fnitter. - förmodligen det mest internationella språket någonsin!


Har Janne smygfotat tjejer? Jepp!

Är det snällt? Nope!
Gör man så? Nope!
Fy på mig! 

# 64.Måne över Galaxy

Kväll i Alanya.

Nattens mörker rullar in över staden.

Hettan släpper sitt grepp, barnens lek stillnar.

Sista böneutropet klingar ut.

Över Galaxys tak ser jag månen.

Ensam. Tyst. Fridfull.


# 63. Övningskörning...

Trafiken i vår lilla stad är speciell.


Den tycks följa två huvudregler, två ledord:

  1. Finns det plats att köra någonstans, så är det OK att köra där.
  2. Går det så går det.


Omkörningar på fel sida, tre bilar i bredd på tvåfilig väg och att köra mot körriktningen på enkelriktad väg är så vanligt att hustrun och jag inte längre reagerar på det. 


En bärande del i den alanyiska trafiken är scootern.
Jag känner inte till de formella kraven för att framföra en sådan, kan bara konstatera att de inte sällan framförs i i hög fart av killar som av utseendet att döma borde gå på lägstadiet. Gärna med en eller ett par kamrater bakpå. Om det är tillåtet? Se regel nummer 2.


Scooterförare i vuxen ålder brukar kunna framföra sina fordon med ena handen bakbunden, kryssandes mellan filerna på 25:an samtidigt som de SMS:ar och för livlig diskussion med kompisen på bönpallen. 

Därför faller en av våra grannar lite ur ramen. Han är runt 25-30. Tålmodigt åker han fram och tillbaka på gatan för att lära sig manövrera en scooter, Vinglar till lite, blinkar, vänder och gasar, bromsar in, vinglar på nytt, vänder och åker tillbaka. Gång efter gång. Om och om igen. Han skiljer sig från mängden och det är något sympatiskt över honom. 


Om man vill och är tillräckligt galen att göra det kan man hyra scooter och själv ge sig in i den urtidsröra som människorna i den här staden kallar för "trafik".
Det var svårare än jag trodde...

# 62. Making a living...

Det här är Suna.

Suna är grannhusets, Sockerslottets, städerska.

En gång var hon även vår städerska och som sådan effektiv och omtyckt.
(Förra ägaren till vår lägenhet bad en gång Suna att städa lägenheten. Det gjorde hon för 50 lira. Det mostvarade då ungefär 250:-)


Men så kom Canatan och fick för sig att Suna stal av vårt rengöringsmedel för eget bruk och sa upp Suna på ort och ställe.
Utan att bry sig om vad vi andra tyckte.

Jag vill inte uppmuntra till stöld, men jag vet å andra sidan inte om Canatans anklagelse stämde. Men jag vet att om Suna hade frågat om hon fick ta av vårt rengöringsmedel för eget bruk så hade jag sett till att hon fått det.
För i vårt hus bor famlijer från bl.a. Tyskland, Sverige, Danmark och Finland. Och om vi har råd att ha två boenden - ett här och ett i hemländerna - och dessutom råd att resa hit regelbundet, ja då har vi också råd att sponsra en städare med lite rengöringsmedel. Hut!


Jag vet annars mycket lite om Suna, men har fått bilden av henne att hon inte hör till dem i den här staden som har råd med etagevåning och senaste BMW:n. 

Hon väcker mina sympatier.


# 61. Bröderna Honung...

Vi sitter på balkongen och äter.
Klockan är runt 2100 och dagens hetta har börjat släppa.

Stekt kyckling och potatisgratäng och till det ett glas Kalecik karası, vår favoritdruva när det gäller turkiska rödviner.


Plötsligt ett oherrans oväsen från gården!
Är någon full?
Eller har ett gäng tonårsgrabbar kommit in till oss?


Ingetdera! Ljudet, oväsendet, visar sig komma från vår nye granne Canatan.
Canatan är i 40-års åldern, aningen kort, lite rund om magen, har korpsvart hår och är nog så långt ifrån timid man kan komma. 

I vår uppforstran ligger mycket i att inte störa, inte ta plats, sitta still, lyssna och hålla en artig fassad.
Canatan är raka motsatsen till detta.
Han är inte elak eller otrevlig - inte alls. 
Han är bara väldigt rak på sak, väldigt engagerad och i total avsaknad varje from av reflektion runt andras åsikter. 
Och han är väldigt envis. 


Vi har husregler. Huset består i ett antal fastigheter "staplade på varandra". Vi äger liksom en "villa" på tredje våningen. Men eftersom vi delar trapphus och innergård finns det vissa saker vi sköter gemensamt. Dessa beslutas om på ett husmöte varje höst.
De slås fast i protokollet från husmötet.

Canatan far fram som en jordfräs i dessa regler. De han inte gillar ändrar han på, vår städerska säger han upp på egen hand och vaktmästaren lika så.  
Sedan har vi vare sig det ena eller andra, för Canatan handlar i stunden och jag får känslan av att "långsiktig planering" för honom handlar om vad han skall göra om 10 minuter.
Om det finns en bild av "enmans-kravall" i den platonska sinnevärlden, så vet jag hur den ser ut: den är i 40-årsåldern, aningen kort, lite rund om magen och har korpsvart hår.


Canatan är gift med Vibeke från Danmark. Vibeke säger till oss att det är hon som styr i förhållandet, hon som avgör vad som skall ske. Vi tvivlar på det. En blick på Canatan räcker för att detta skall förefalla osannolikt. Men det stämmer. Men mjuk och mycket ödmjuk röst rättar Vibeke sin Canatan in i ledet igen och han muttrar under lugg som en skolpojke.

Canatan har en bror, Vedhai. Vedhai är äldre än Canatan, 10 - 15 år äldre. Han har också flyttat in i vårt hus. Granne med lillebror. Han är en tystlåten liten gubbe och verkar ha fått all den tillbakadragenhet som Canatan inte har fått. Det visar sig snart att Vedhai är en omhändertagande person. Han pysslar om vår gård, våra växter och vår pool. Står ofta på balkongen på kvällarna och röker och pratar med förbipasserande. En man att verkligen tycka om.


Tyvärr har Canatan flyttat ut från vårt hus igen. Lugnet är tillbaka, men det är lite tråkigare, Och Vedhai gick tyvärr bort förra våren. Det är tomt efter honom.


Bröderna Honung? Vad har Canatan och Vedhai med honung att göra? De heter "Bal" i efternamn. Det betyder honung.

# 60. Hettan är uppfinningarnas moder...

Vad har ett paraply, ett ex av koranen, en dörr och en hopvikt flyttkartong gemensamt?

Det har alla använts som skydd mot det starka solljuset av flanörer på vår lilla gata. Det sista ser ni på bilden ovan.
Och jo, jag skrev dörr.
Vi hittade en innerdörr under en säng när vi rensade i lägenheten efter förra ägaren. Den hade vi inte plats för, så vi la ut den på gatublocket (se inlöägg #10).
Det tog bara någon minut innan en ,man i den armstarkare klassen kom förbi och hivade upp den på axeln. Kanske skulle han elda med den i vinter, kanske hade han någon annan användning för den. Men tog den gjorde han och ett effektivt skydd mot solen blev den...

# 59. Civil olydnad...

En av rosorna på vår gård vägrar att låta sig hållas tillbaka av staketet.

Den sticker igenom spjälorna och fortsätter sträva efter sitt mål. 
Så önskar jag att de elever som passerar mitt klassrum skall bli.

"Tro på dig själv. Låt inte andra hålla dig tillbaka. Låt ingen berätta får dig att du inte kan, inte duger eller inte är värd. Bemöt din omgivning med värme och respekt. Följ reglerna. Men ge aldrig upp din dröm och din tro på dig själv."


För många år sedan sa en av mina elever att han skulle bli proffs i NHL. Det var mattelektion och vi röknade procentuell andel, så vi började räkna på det.
Hur många lag finns det i NHL? Hur många spelare finns i NHL. Hur många människor finns det i världen. Hur många procent av alla människor i världen spelar i NHL?
Jag minns inte siffrorna nu, men jag tror att vi hamnade på att 1 person på runt 300 000 spelar i NHL

- Det är ungefär så många som bori Värmland. En enda av alla i Värmland kan spela i NHL. sammanfattade jag,

- Ja, svarade grabben blixtsnabbt. Det är jag!

Jag gillar den inställningen och den tron på sig själv i komnination med ödmjukhet pch respekt för andra.

# 58. Som ett skimmer blått...

Solljus som glittrar i vattnet i en pool.

Evig rörelse, aldrig stilla. 

Minnen fråm barndomen.


Jag är åter 10 år. Sommarlov. En evighet av ledig tid.

På dagarna leker jag och kusinen hos mormor och morfar.

På kvällarna får vi åka till badplatsen och bada,

Kusinen störtar i vattnet, jag mera försiktigt.

Det svala vattnet mot min hud. 
Doften av sjö, av sommar, av ledig tid.

I bilen hem en glass.


På Rackstadsmuseet i Arvika finns en tavla av Gustaf Fjaestad. 
Jag kan se på den i timmar. Den visar en liten flicka på en klipphäll invid en sjö.

Vattnet är klart, genom dess bruna nyans ser man stenarna på bottnen.

Flickan verkar tveka lite, kanske känner hon som jag kände?
Lockelsen, spänningen, en smula rädsla.
Jag kan se på tavlan i timmar. Jag betraktar den på långt håll. Jag går närmare.
Det spelar ingen roll, jag ser inte färgen på tavlan, jag ser bara vatten. 
Jag ser vågdalarna, jag ser stenarna på bottnen, jag ser glittret i vågtopparna.

Men jag ser inte färgen.

Hur bar han sig åt, den där Gustaf Fjaestad?
(En fråga som vad jag förstår har flera bottnar, men de kan vi återkomma till senare.)


SÅ HÄR SER TAVLAN UT I DETALJ.

# 57. Tänk om...

Någon har haft sin cykel i brandtrapppan.

Tänk om alla skulle ha sina cyklar där! Hur skulle det se ut?


Häromdan hittade vi ingen limefrukt på maerknaden, Jag frestades att ta en av busken på vår gård.

Tänk om alla skulle ta limefrukter bara så där. Hur skulle det se ut?


På vår innergård har någon ställt ut odlingslådor.

Tänk om alla skulle ställa ut odlingslådor på gården. Hur skulle det se ut?


Saken är bara att "alla" inte gör s¨det. Har inte gjort och kommer inte att göra.


Tänk om vi i stället skulle se lite annorlunda på det som sker.
Den som ställde sin cykel i brandtrappan kanske löset ett problem genom det?
(Oaktat att det kanske finns skäl till att ha brandtrappan fri.)

Jag som ville ta en av de många frukterna hade en anledning till det.

Och odlingslådorna på gården kanske bereder någon mycket nöje och glädje.


Tänk om vi skulle släppa vår maniska tanke på millimeterrättvisa och "göra lika" och istället fråga oss om det är ett problem att jag tar en frukt? Att någon har odlingslådor på gården?

Tänk om vi skulle vara storsinta och generösa och tycka det är OK så länge det fungerar?

Hur skulle det se ut? 


Här fungerar det så. Här höjer ingen på ögonbrynen om grannen hiottar på något. Bara det fungerar för övriga. 

När min lilla mamma var med oss här hösten 2018 sa hon "De har kommit längre än oss på flera områden!"
Det stämmer, det har de...

# 56. Kvinnan på marknaden...

Bazı insanlar çok güzeller...

En kvinna en marknadsdag. Ett leende ett ögonblick.

Inget mer.

# 55. Rökfritt...

En turkisk korrekturläsare, kunnig i svenska språket, skulle sannolikt markera ett fel i rubriken ovan.

Det heter inte "rökfritt", det heter "rök fritt" - med ett tydligt mellanslag mellan "rök" och "fritt".

Åtminstone om man utgår från vardagen och tillvaron här, för här röks det för fulla muggar.

I offentliga sammanhang, på restauranger, utanför snabbköp, på caféer....

Går du på lokal får du heöt enkelt vänja dig vid att känna dig som en böckling efter ett tag.


Det FINNS förvisso skyltar som anger att "Sigara içilmez", men de är sällsynta och återfinns på platser där ren logik borde göra att de inte behövs.
T.ex. i en moské eller på botten av poolen hemma...

# 54. Lahana

Turkiska är ett vackert språk.

Det är rikt på målande poetiska uttryck och välgångsönskningar. 


Det turkiska sättet att välkomna någon ät "hoş geldiniz' som ordagrant betyder "ni kom väl" eller "ni kom på ett fint sätt". 
Det ordboksmässigt korrekta svaret på det är "hoş bulduk" - "vi hittade väl" eller "vi hittade på ett finst sätt".
Medan "hoş geldiniz" används hela tiden hör man "hoş bulduk" mera sällan. 
Ett vanligt "teşekkürler" - "tack" verkar också fungera.


Och när man sedan går säger den besökte "güle, güle" och på det svarar man "allahaısmarladık".
"Güle, güle" betyder "leende, leende", d.v.s. "du skall gå från mitt hem. med ett leende på dina läppar" och svaret betyder ungefär "jag överlämnar dig åt Allah", vilket känns lite konstigt för mig som kristen att säga. 
Ett vanligt "merhaba" eller "hoşça kal" (ordagrant "förbli frisk") fungerar också.


På restaurang eller café när du beställer något serveras detta alltid med ett "afiyet olsun!" - "Må det gynna din hälsa". Jag har även¨blivit tillönskad det i en jourbutik när jag köpt vatten att dricka.


Och slutligen kan man berömma en kock för hans eller hennes goda mat genoim att utbrista "ellerinize sağlık" - "sund hälsa till era händer"!


Nu är ju språk levande och utvecklas hela tiden. Det finns en risk att många turkar skulle reagera över dessa uttryck på det sätt som en av våra lärare i turkiska, Mücahit reagerade över vår lärobok: "Så där säger man inte!" 
Men uttrycken finns - även om de är lite daterade - och jag tycker de är vackra.


Men enskilda ord kan också vara vackra. Och de används, tro mig!

Ett av de vackraste orden jag vet är "lahana" - med tre öppna och tydliga a:n.

La - ha - na.
Lahana, det låter som emirens ouppnåeligt vackra och kloka dotter i en saga i Tusen och en natt. 
Sinbad Sjöfararen råkar ut för en storm, hans skepp  smulsa sönder mot en klippkust och han överlever mirakulöst. När han ligger där på en klippa medan livet nästan rin ner ur honom kommer en ung bländande vacker kvinna med sitt sällskap. Hon ser Sinbad och hjälper honom. Ger honom att dricka och hjälper honom till krafter, Det är den sköna Lahana, emirens dotter. Sinbad blir kär, men inser att hans drömmar är föergäves. Eller? I sagor kan allt hända.

Det finns även ord i turkiskan som låter som det de betyder.
"Tung" heter "ağır" (uttalas a-ö-r.). Jag tycker det låter som en stor sten som man släpar på, Motsatsen, "lätt", heter "hafif" och låter som en fjäder som vinden tar tag i och fladdrar iväg med.


Och det finns även fula ord i språket. Alltså ord som inte låter vackert, "Papper" heter t.ex. "kağıt" Och uttalas "ka-ött". Det låter ungefär som när ett hopknycklat papper landar i papperskorgen, tycker jag...


Så, detta får avrunda denna lilla odyssé i det turkiska tungomålet!
Förlåt? Vad den vakra emirdottens namn "lahana" betyder? Sa jag inte det? Det betyder "vitkål"...

# 53. Världens ensammaste bokstav...

Vilken är världens minst använda bokstav?
Vilken bokstav används färst? (Få - färre - färst. -  Jodå, det ordet finns, kolla SAOL!)


Vilka bokstäver som används varierar givetvis med språken. I Svenskan är w, x och q inte så ofta använda, medan t.ex. engelskan använder w och q mycjket oftare.

Men oaktat detta har jag en kandidat för världens minst använda bokstav: Ğ, eller stora yumuşak G, som den heter.


Vem är då denna doldis?

Ja, han föddes nogon gång under 20-talet när vår store landsfader här, Mustafa Kemal Atatürk bland många reformer förnyade språket (ut med arabiska och persiska ord, in med västeuropeiska ord!) och i samband med detta införde ett nytt skriftsystem.
Fram tills dess hade sspråket skrivits med arabiska skrivtecken, där man normalt inte skriver ut vokalerna..

Atatürk införde en modifierad variant av det europeiska alfabetet att skriva turkiskan med. Och därmed kunde - och skulle - vokalerna skrivas ut, vilket var en välgärning. En enda liten vokal här kan ändra innebörden helt och hållet. T.ex. betyder "sıkıldım" att "jag har haft tråkigt" medan "sikildim" att "jag har blivit våldtagen" - en viss skillnad kanske...


En av de bokstäver som det europeiska alfabetet berikades med för att passa turkiskan var yumuşak g - mjuka g. 
Mjuka g uttalas aldrig, men det förlänger den vokal som kommer innan det och kan på så sätt ändra betydelsen.
T.ex. betyder "da" - med kort a - "också" medan "dağ" - med långt a.- betyder "berg".
Men om mjuka g förlänger den vokal som kommer innan det, så följer ju per automatik att inget ord inleds med mjuka G.
Och därmed förpassar vi stora mjuka G ut i arbetslöshet. 
Några ströjobb här och var i rubriker skrivna med stora bokstäver kan erbjuda stora mjuka G, men annars har vi inget att komma med.
Låt oss hoppas att stora mjuka har en bra hobby och trivs med sin tillvaro i det dolda, för det är inte ofta man ser honom...

# 52. På luffen i matbutiken...

Labne är bäst!


Ett litet vardagsnöje som hustrun och jag ägnar oss åt när vi är i vårt södra hem är att gå på upptäcktsfärd bland varorna på Migros, den stora butikskedjan 

Överlag är utbudet det samma som i Sverige, det gäller bara att komma på vd det man letart efter heter och var det finns.

Ordlikheten mellan turkiskan och svenskan är ju inte riktigt bedövande. Mjölk heter t.ex. süt, honung heter bal och tandkräm diş macunu.


Men då och då hittar vi något som vi inte känner igen och spontant vet vad det är för något. Då köper vi det och testar.
En del av det som vi på så sätt kommer i kontakt med gör bara korta engångsbesök i vårt hem. Dit hör t.ex. şalgam, en jäst dryck som är gjord på rotfrukter. Turkiska vänner får något saligt i blicken när vi pratar om şalgam, jag får associationer till inläggningsspad till rödbetor. (Pardon, Türk arkadaşlarım! Çok üzgünüm, fakat şalgamı gerçekten sevemem!)
Likaså blev det som butikskedjan Şok ordagrant marknadsförde som "Rokfor - danish cheese" en kortlivad historia. Av form, konsistens och smak att döma misstänker jag att det handlade om en recyclad gammal golfboll.

Vid andra tillfällen visar sig det vi provar vara riktigt gott och införlivas därför omedelbart med grundutbudet i vårt hem här.
Ayran, Pide och Simit har ni redan mött  i inlägg #42 om mat. Utöver det har vi upptäkt att granatäåålekärnor fungerar bra som ersättning för lingonsylt, att en av ostarna från Ezine kan ersätta gorgonzola i matlagning och att Kipas rökta kycklingbröst ger oss god lindring när vi blir sugna på kassler.

Och på vintern gömmer vi oss gärna bakom en varsin kopp rykande het salep - varm choklad meets chai latte,

Men allra bäst är Labne.
Labne är en krämig mejeriprodukt någonstans mellan Philadelphiaost och Creme fraiche - fast magrare.
Vi använder Labne till allt!

  • Vill du har något att breda på ditt bröd? Labne!
  • Behöver du runda av såsen med något så den blir krämig? Labne!
  • Något krämigt till efterrättens bär? Labne!
  • Något att doppa din simit i? Labne!


Hustrun har (ännu) inte testat att ha labne som solskyddskräm, men det skulle troligtvis fungera det också.

Däremot förväxlade släktens yngsta yoghurtburken och labneburken vid en frukost förra sommaren. Det gick så där.
Hon kämpade tappert på, men konstaterade efter ett tag att det "inte smakade som i går".
Philadelphiaost med müsli - det fungerade inte. Där gick gränsen. Även solen har fläckar.
Och släktens yngsta tog sig en ny tallrik, denna gång med yoghurt till müslin...

# 51. Franco och jag

Kan ett fotografi vara konst?


Frågan dyker upp då och då och i fotovärlden uppmärksammas ibland hur kosntnärer som arbetar med andra material kopierar fotografers bilder i sina verk. Ett foto är ett foto och skyddas inte av upphovsrätt, tycks de tänka. De har fel, det finns en lagstiftning runt det hela och fotografier akyddas av upphovsrätten.


Men betyder det att fotografier är konstverk?

- Foto är vär inte konst? Alla kan väl ta kort? hör jag ibland.
Med den definitionen är inte heller oljemålningar eller skulpturer heller konst eftersom vem som helst också kan doppa en pensel i färg och föra till en pannå eller arbeta i lera.


Jag hävdar inte att mina bilder är konstnärliga - en del är det, men inte alla.

Men jag hävdar med bestämdhet att foto kan vara konst och att konstfoto är en reell genre.


En av mina favoritkonstnärer är en italienare vid namn Franco Fontana. (Ja, jag kan tänka mig att han inte älskade sitt namn under en del av sitt liv då en namne i Spanien härjade runt.  Kanske önsklade han då att han döpts till Arne, Bertil eller Lars-Göran. Men Franco hette han ändå!)


Om Franco Fontana skiver Wikipedia att han är "mest känd för sina abstrakta färglandskap". 
I sina bilder låter Fontana föremålens färg och form få huvudrollen  och hans verk visar upp stora ytor med lysande färger.


Jag kan inte och har inte intentionen att mäta mig med Fontana, men jag kan låta mig inspireras av honom.

Här är en bild hemifrån som dels uttrycker mina känslor för Alanya, dels är en hyllning till Fontana. Vita ovala paraboler på bruna och grå hus mot blå himmel.


Men att ta en bild är junlättare än att måla en tavla i olja.
Är det?

Låt dig inpireras av fotograferna jag länkar till härintill och gå ut och ta en "doisneau", en "fan ho" eller en "schaller" så kan vi prata sedan... ;-)

# 50. En gata i stan...

Bergen.
Det är bergen som utgör mitt Alanya.
Kleopatra och Keykubat - de båda långsträckta sandstränderna på ömse sidor om Alanyas berömda klippa - får ursäkta. Jag kan leva utan er.
Det är bergen som ger mig liv, får mig att andas.
Jag kan titta på dem i timmar, se hur staden sakta klättrar upp längs de branta sidorne, fundera på hur livet är för dem som bor däruppe.
En del hus där är verkligt exklusiva, andra betydligt mer blygsamma.


Gatan på bilden heter "Çelik sokak" som betyder "Stålgatan" eller "Stålgränd". Vi har "döpt om" den till "Çilek sokak" - "Jordgubbsgränd" eftersom det låter gulligare.
Det är vår gata, en av de gator som leder ned till stadens centrum.
Längs denna gata ligger Galaxy, de två stora lägenhetskomplexen i vår stadsdel Saray som måmnga taxichaufförer faktiskt spontant hittar till.
Här har vi också "Valide Sultan erkek öğrenci yurdu" (Valide Sultans internatskola för pojkar) eller "koranskolan" som vi vanligtvis - och lite respektlöst säger. Internatets funktion har jag aldrig riktigt analyserat. Där hålls bön vid middagstid på fredagar och där hålls en del somrar något som till förväxling liknar konfirmationsundervisning i koncentrat.
(På förmiddagarna öppnas portarna och horder av unga "tanter" i 10 - 12 års åldern med traditionell klädsel - det verkar höra till utbildningen - väller ut.
På eftermiddagarna är det utsläpp igen. Då dräller 12 - 14 åriga grabbar i finbyxor och skjorta ut. 
Alla har den en liten bok med sig - en koran? - och en betydligt större bok - en katekesliknande bok?. Katekesen är stor som en svensk skolatlas och fungerar bra som skydd mot solen. Och som vapen. En eftermiddag - för några år sedan - såg jag hur en av grabbarna tappade tålamodet med en kamrat och drämde katekesen rakt i huvudet på honom. Måhända hade han missat en och annan detalj rörande religionens fridsbudskap.

Vår Jordgubbsgränd leder sedan vidare förbi Tunahans jourbutik ned till brödkiosken, där vi köper vårt pide-bröd.

Jordgubbsgränd - vår gata. Taurusbergen - våra berg.   

# 49. Tur...

Får det lov att vara ett paket "Lurpak", eller två?
I disken på Kipa kan jag köpa så många som helst.
Vill jag det?
Vågar jag det?
Vet jag vad jag får?


Ja, jag vet vad jag får. Jag har googlat!
Lurpak är ett danskt smörmärke, ägt av Arla och det säljs i 75 länder. 
Den här varianten är bredbar.

Men namnet låter lite lustigt i mina öron.
Tur att så få här nere läser namnet med svenska ögon.
Och tur att lilla mamma inte är här. Hon har en inneboende sund avserion mot att bli lurad...

# 48. Konserverad gröt?

Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt!


Ulf Peder Olrogs gamla slagdänga dyker spontant upp i bakhuvudet när jag ser denna burk med Heiz majonäs i en hylla på Kipa.

Heinz är ett beprövat märke och jag har lärt mig att vit eller nästan vit majonäs kan vara riktigt bra.
Och äggen är från frigående höns. 


Men....

Jag blir ändå skeptisk.
Varför denna rubricering? (VERKLIGT) BRA MAJONÄS.


Jag ser framför mig hur en försäljare på "Hederlige Harrys bättre begagnade bilar" försöker överyga en kund om att "Den här bilen är VERKLIGEN bra!"


Heinz (VERKLIGT) BRA MAJONÄS är förnodligen verkligt bra. Det borde den vara med tanke på priset.
Men skeprikern i mig sträcker nog armen efter en annan burk... 

# 47. En hermelin bland katterna...?

Hyllan för "ädlare drycker" på Kipa, eller numera 5M Migros ute i Oba.
Tre flaskor med gyllengult, bärnstensfärgat innehåll.
En särskiljer sig.
Eller "skall bort" som Brasse alltid sa när han terroriserade Magnus och Eva med sin lattjo-lajban-låda.


Det är inte helt ovanligt att vi hittar inhemska produkter till utländska alternativ, särskilt inte nu när turkiska liran i princip faller fritt.

Men "hermelin bland katterna"? Heter det inte "katt bland hermelinerna"?.
Jo. Men vad är katt och vad är hermelin? Martell är ett större märke än Cemiyet och sannolikt dyrare -35o cl av kanyaken  kostar nästan 400 lira.
Men innebär det att den objektivt sett är bättre, godare, mer exklusiv?
Faktiskt inte. Förmodligen är det många kännare som föredrar Martell framför Cemiyet, men smak är något personligt och vanskligt att bedöma objektivt.

Att fler väljer Martell är inte det samma som att den är bättre.

Jag lärde en gång - i kön till incheckningen på Arlanda - känna en kvinna vars svärfar dyrkade Jack Daniels. Hon och hennes man ville ge honom en riktig uppelvelse och köpte en flaska single malt whisky som lagrats i 18 år. Gubben belv rörd och tacksam, men frågade artigt om det var OK om han bytte ut den mot Jack Daniels.

Lycklig den som ser det stora i det lilla, som hittar sin egen väg till lyckan oberoende av vad andra tycker!

# 46. Som en påse Gott&Blandat...

...ser jag inte ut.
Men jag luktar som en.


Jag har m.a.o. varit hos Bahadtin, den frisör i grannskapet där jag känner mig mest hemma. Det finns några i grannskapet att välja på och jag har testat några olika. Alltid bra resultat, men olika saker gör att man fäster sig vid en speciell.


Bahadtin själv är en man i min ålder, kan någom fras på tyska, någon annan på engelska. Godmodig och utstrålar ett tryggt lugn.


Saç, sakal ve yıkama är det det jag beställde av honom idag, d.v.s. hår, skägg och tvätt.

Bahadtin inleder då med att fråga "Saç nasıl?" d.v.s hur jag vill ha håret var på jag svarar "Saçım çok kısa istiyorum" - jag vill ha mitt hår mycket kort.
Jag gillar det så, det blir så kort att det är omöjligt att kamma sig en månad efter besöket och det sköter sig liksom själv. 
Modet att säga _mycket_ kort hade jag ointe från början, det är ett resultat av begränsade språkliga kunskaper. 
Det var hos en annan frisör, som frågade hur jag ville ha håret. Jag hade för avsikt att säga att jag vill ha det "kort", men av slentrian kom det med ett "çok' . 'mycket'ç
Frisören lägger då undan sn sax och plockar fram rakapparaten. Jag känner en till panik gränsande oro komma krypande, men inser att jag i min stress där och då inte kommer på hur man säger "Stopp! Stanna! Inte SÅ kort!" utan får nöja mig med att stå mitt kast och tålmodigt se hur mina gyllene lockar faller till gilvet.  Eller mina gråa testar...


Men resultatet blev bra och sedan dess kör jag alltid med "Çok kısa" - living on the edge, kom inte och säg att jag inte är modig!


Bahadtin börjar alltid att klippa mig i nacken och arbetar sig uppåt. Svenska frisörer jag besökt börjar vid hjässan och artbetar sig nedåt. Det är det jag är van och bekväm med. Så under en klippning hos Bahadtin ser jag ut som en vildvuxen svamp med ordnad stam och vildvuxen hatt. Jusgt då känner jag mig ganska utlämnad tlll min gode frisör.


Efter avslutad klippninhg, som omfattar såväl ögonbryn, näsa och öron - de sista m.h.a.öppen eld på brinnande tops - vidtar hårtvätt. I Sverige inleds allt med hårtvätt. Här tvättas man efter klippningen - varför tvätta det hår som skall klippas bort?

Bahadtin är en enggerad hårtvättare. Har förmodligen en och annan aktie i en del företag som tillverkar shampoo, för han snålar inte. Det knådas, masseras och skljs, knådas, masseras och sköljs. 


Så kommer rakningen. Den fattige barberaren i Chaplins film  "The great dictator" visserligen lite snabbare än Bahadtin, men tekniken är den samma!

Att bli intvålad i riktigt raklödder är en ren njutning!

Sedan när allt är klar är det ändå inte klart. Nu kommer massagen. Nacke, axlar och armar får sin omgång. Bahadtin arbetar sig utåt från axlarna och avslutar med att rycka i fingrarna så det knakar i dem -  i hans såväl som mina.

Så blir det avslutningsvis dags för parfymeringen. Hårvatten, rakvatten, puder och eau de cologne i en skön disharmoni som avslutas med det som floderna i det här landet flyter av: Limon Kolonyası, en doft som på pricken luktar som mormors apelsin- och citronkarameller när jag var liten. Nostalgi grande! 

Allt detta tar 90 minuter och kostade idag 300 lira, d.v.s. 120 kr. 

# 45. Snabbkurs i turkiskt affärsliv

Vi ville byta ut de tråk-turkosa gardinerna i biblioteket mot. - just det - biblioteksgröna.

Glada i hågen stövlade vi upp till den gardinbutik där vi köpte de djupblå gardinerna till köket i julas. Eller var det i höstas? Minns inte, tiden har ju så bråttom numera...

I vilket fall som helst visade det sig att i den lokalen kunde vi inte längre köpa några gardiner. Där fanns numera en fastighetsmäklare som kunde erbjuda oss "luxurious apartments" i diverse turistghetton runt om staden.
Vi är nöjda med det vi har och gick vidare.


Det är sällan långt till nästa butik här i staden. Oavsett vad det gäller. Matvaruaffärer, jourbutiker, apotek, bilhandlare, frisörer, tandläkare, klädbutiker etc. etc. etc. 
Det råder något som lätt skulle kunna tolkas som en överetablering och vi har ofta frågat oss hur alla dessa rörelser kan bära sig.


En del av lösningen kom vår vän Taner med i höstas. Han berättade att man i Turkiet kan gå i pension efter att ha yrkesarbetat i 25 år. Jag kan inte bekräfta detta, saknar mer info. Men om detta är sant förklarar det en hel del. Alla dessa rörelser behöver alltså "bara" bära sin egen kostnad, inte generera vinst som ägare och familj kan leva på. Ungefär som om rörelserna vore lite av hobbyprojekt med potential att dryga ut pensionen.


Vi hittade en gardinaffär nere vid 25:an och beställde våra gardiner och kunde hämta dem 3 dagar senare. Alltid 3 dagar!

(När vi sedan kom hem såg vi att vi hade tre andra butiker io vårt kvarter som saluför textilier. Sa någon hemmablind?)


I alla fall passerade vi denna skylt i vår jakt på en gardinaffär. Den uttrycker mycket av dte som jag upplever som turkiskt.


  1. "İletişim" betyder "kommunikation" och bakom den rubriken finns en butik med diverse elektronikprlar - lite av Kjell & Co i miniformat.

  2. Teknik servis - här lagar man prylar i större utsträckning än vad man gör i Sverige.

  3. Aksesuar Dünyası - notera den fonetiska stavningen. Mobiler och allsköns accessoirer till dem ligger många turkar varmt om hjärtat. "Dünya" betyder "värld" och här har man alltså en hel värld av accessoirer. Många butiker väljer att ha "dünya" i sina namn. Vi har Halı dünyası (Mattvärlden), Ekmek dünyası (Brödvärlden), Giyim dünyası (Klädvärlden), Kuyumcu dünyası (Smyckesvärlden), Ayakkabı dünyası (Skovärlden) och massa andra världar.

  4. Slutligen "Holiday-Sim card. Vi har vidf två tillfällen försök stoppa i turkiska kontaktkorti våra telefoner för att kunna ringaoch surfa billigare. De fungerar i 10 dagar, sedan låser de sig. Och på Turk Telekom bekräftar de att så fungerar det. (Eller fungerade när vi testade förra gången. Kanske är det annorlunda nu!)
    Kanske är dessa Holiday-Sim card ett sätt att lösa eller kringå det?

# 44. Något för alla...

I utkanten av stadens inköpscentra har Aura Fitness & Spa sina lokaler.

Utöver att fitness:a och spa:a sig där kan man ägna sig åt "vitamin detox" och äta på deras "diet restaurant".
Jag blir lite nyfiken på det sista. I turkiskan används normalt "lokanta" för ställen där man kan äta ute. "Restaurant" reserveras för klart finare etablissemang.

Så vad möts man av som gäst på denna restaurang? Kypare i frack, stärkta linnedukar, levande ljus och kruskakli? Levande musik, öppen eld och kokt morot?

Jag blir nyfiken!
Eller så har man valt namnet för att attrahera alla utlänska turister och göra det tydligt att här kan man äta. "Restaurant" är ju till syvende og sist mer internationellt än "Lokanta".
Fast å andra sidan, lockar konceptet "diet restaurang" verkligen charterturister? 
Överraskar den borne chrterturisten sin familj verkligen med att "Ikväll, mina kära, skall vi äta på ett verkligt inneplace - jag har beställt bord på diet-restaurangen ute i Oba!!"
Som sagt, jag blir nyfiken.

Men för säkerhets skull kan den som inte vill ha en överdos av träning, spa och kroppsvård slinka in på Burger King, vars logga stolt reser sig över hela härligheten.
Det finns alltid något för alla... 

# 43. Svalka med förhinder...

Dagar som idag, när luftfuktigheten är extra pigg och smått funderar på att sätta personbästa, krävs det inte mycket för att man skall likna en blöt disktrasa.
Att plocka ur diskmaskinen eller hänga tvätt räknas om inte till extremsporter så åtminstone till rejäla träningspass.

Då är det skönt att ta en dusch efteråt. 


Men det finns ett problem.
Att duscha går bra, det är inga problem.

Likaså fungerar det att skrubba sig torr med ett badlakan.

Det är efteråt som problemen kommer: jag blir svett igen av att ta på mig kläderna.
I luftfuktigheter på nära 80% räcker det med dessa enkla rörelser för att hudens alla svettkörtlar skall vädra morgonluft och starta motorerna.

Så hur löser man dset problemet?
 
Genialisk som jag är har jag uppfunnit "byltisen"!!
Det är som striptease - fast tvärt om!
Med mjuka böljande rörelser drar jag på mig plagg efter plagg tills jag åter är anständig och kan kliva ut ur badrummet och förgylla tillvaron med min personlighet igen. Eller åtminstone finnas till...


Och nej, du får inte se mig duscha eller dansa byltis. Men du kan få se våran tvål...

# 42. Günaydıııııııııııın Alanya!!!

Robin Williams i filmen "Good morning Vietnam"

En parafras på den fine Robin Williams karaktär i filmen "Good morning Vietnam". (Se uppe till höger!


Idag är det en sådan där dag igen.
Glasögonen immade igen när jag klev ut ur sovrummet.
Bara att tycka det är kul att vara halvblind en stund.

Inledningsfrasen på Ola Magnells "Kliff"

blir på något vis väldigt levande...


Hur varmt är det i Alanya på sommaren?
Jag har lite svårt att svara på det, konstigt nog.

Vad den på Clas Ohlson inköpta väderstationen säger i skrivande stund ser ni på bilden till höger.

  • "Indoor" är givetvis där den står på sin pall under ett fönster i vår salong.
  • Outdoor 1 är i skuggan bakom jalusier på vårt stora balkong.
  • Outdoor 2 är i vårt sovrum.
  • Outdoor 3 i vårt bibliotek.

I vår lägenhet är alla fönster och dörrar öppna dygnet runt nu på sommaren och fläktar står på 24/7 för att sätta rotation på luften.

När vi är ute märker vi att vi har det betydligt svalare hos oss än i t.ex. trapphuset och trapphuset är i sin tur svalare än det är på gatan.

Om vi ställer ut en termometer i solen på balkongen stiger den genast till över 40 grader. Och sol finns det gott om här, moln är en bristvara! :-)


Att vi har det svalare - och torrare - i sovrummet beror på att vi kör AC där på natten.
Vi har AC i hela lägenheten, men väljer att inte köra den.
Varför?
Primärt för att vi inte behöver. Jag må raljera över värmen lite - bara lite, yttepyttelite - men den är inte något stort problem. Egentligen.
OK, man behöver duscha lite då och då. OK, man behöver byta kläder lite oftare. Men man lär sig tekniken att hantera det hela.
Men sedan väljer vi också att inte köra luftkondare eftersom vi då skulle behöva stänga till lägenheten, stänga dörrar och fönster och på så sätt stänga ute livet.
Barnens lek på gatan, ungdomar som drar runt i sina bilar med nedvevade rutor och pumpar ut turkisk schlager, böneutropen, ljuden av byggnadsarbetarnas hamrande, fru Hammock som talar i telefon, skrot-nickarnas hojtande - ja, hela livet som vi är här för att vara en del av skulle vi stänga ute. Det vill vi inte.

Därför svettas vi lite och bloggar om värmen istället... :-)


Det "Güunaydın" som jag inledde är ett av turkiskans sätt att gäga "God morgon". Ordagrant betyder det "dagen strålar" - det finns många poetiska uttrryckssätt i det språket.  Mer om det kanske senare.

# 42. Yemek yemek

Jag hade fel.

Jag har gett fel upplysning och vilselett goda vänner.
Det är jag ledsen för.


Mat heter "yemek" på turkiska.

Äta heter också "yemek" på turkiska.

Så "äta mat" blir "yemek yemek".

Så vida inte det är en speciell sorts mat eller måltid man åsyftar, då hamnar substantivet i ackusativposition och ändras till "yemeği" och uttrycket blir "yemeği yemek". Turkiskan är full av påhittigheter och slutar aldrig att roa oss som försöker lära oss språket! <3


"Har du någon turkisk favoritmat? Något du tycker är extra gott?" var frågan.
"Nej" svarade jag. "Vi lagar vår mat själva för det mesta och lagar samma mat i Turkiet som i Sverige."

Det stämmer i och för sig.
Men inte desto mindre finns det turkisk mat som jag gillar väldigt mycket. 

Vi kan börja med "menemen" som på bilden ovan. Det är en äggröra med lök, tomat och paprika som steks länge på svag värme. Milt och gott och en bra start på dagen.

Sedan vill jag inte undvara "ayran", en salthaltig yoghurtdryck. Perfekt i hetta, svalkar och återställer saltbalansen.

Till ett iskallt glas ayran äter jag gärna en "simit", som jag bryter i bitar och doppar i flytande honung.

Och slutligenblir inte min dag komplett utan en bit "pide", ett runt bröd med vallmofrö. 


Men om man med turkisk mat menar middagsmat, varma huvudrätter, måste jag ändå passa.
Dels för att vi som sagt lagar maten själva -. billigare och godare - och Korv Stroganoff, Köttförssås med spaghetti och Risotto smakar likadant oavsett var vi lagar det. Dessutom är det inte särskilt turkiska rätter. 
Och dels för att staden är en turistmagnet av stora mått, vilket påverkar restaurangutbudet i hög grad. För varje restaurang som förmår att servera genuin turkisk mat, Türk Yemekleri, så finns det minst ett dussin halvtaskiga restauranger som skedar upp massproducerad västerländsk restaurangmat enligt schema 1a.
Lika spännande som skolans sönderkokta pytt i panna. (Jo, sönderKOKT - jag gick i skolan på 70-talet...)  

Från vänster:: Pide, Simit och Ayran

# 41. Biraz dedikodu

Biraz dedikodu - Lite småprat.


Två kvinnor, kanske grannar, kanske väninnor, möts på trottoaren en sommarkväll när mörkeret rullar in över staden.

En glimt av en vardag så nära och så lik vår egen, men ändå så annorlunda...


# 40. Islam

Islams fem bönetider


Turkiet är ett muslimskt land, fem gånger om dagen ljudet böneutropen. Och även om bönetiderna är noga uträknade, är själva böneutropen i staden inte synkroniserade på något vis. 


Tiderna för bön är: 

  • Morgonbönens tid eller fajr salah
  • Middagsbönens tid eller zuhr salah
  • Eftermiddagsbönens tid eller as salah
  • Kvällsbönens tid eller maghrid salah
  • Nattbönens tid eller isha salah


Under sommaren i Alanya är de ungefär 0400 på morgonen, kl 1300, kl 1700, kl 2000 och kl 2200.


För oss som kristna blir utromen en tidsmarkör - man hör utropet och konstaterar att klockan hunnit bli ett, tre, fem eller något annat. 


För mer exakt information, se  här eller här.

Turkiet är ett muslimskt land. En stor majoritet av befolkningen bekänner sig till islam och muslimsk kultur och tradition påverkar det dagliga livet. 

De senaste årens debatt i Sverige och andra länder har skapat en bild av islam som gör det komplicerat att sakligt och neutralt tala om religionen och dess tillbedjare. För många debattörer finns ett antal "axiom" - fakta som inte får ifrågasättas - och om man inte skriver under på dem blir man sorterad in i ett fack och betraktas annorlunda.

Jag har som person svårt att acceptera sådana förutbestämda "sanningar", dels för att jag är en nyfiken natur och tillräckligt trygg i mig själv för att våga undersöka själv och tro på det jag ser, dels för att det för mig är viktigt att visa respekt för den kultur där jag valt att tillbringa en stor del av min tid.


Jag upplever staden som i hög grad sekulariserad. Visst är det så att det är tätt mellan moskéerna och visst är det så att böneutrop - kallelse till bön - ljuder på klassisk arabiska fem gången om dagen. Men staden stannar inte upp för bön. Inte nu i juli och inte heller i december.
Förvisso ser man ibland någon enstaka gå till bön vid något utrop, men livet fortsätter sin lunk.
Bagaren bakar sitt bröd, byggnadsarbetaren fortsätter hamra och försäljaren i basaren fortsätter försöka locka in kunder i sin butik.


Men islam finns med i bakgrunden och påverkar det dagliga livet. Förvånansvärt många fastar under Ramazan och Şeker bayramı, festen som avslutar fastemånaden har stora liknelser med vårt julfirande - en av våra högtider som har sina rötter i religionen.

Överlag är den liknelsen ganska bra: islam påverkar kulturen här på samma sätt som kristendomen påverkar kulturen i  Sverige.

Huvudduk då? Baş örtüsü då?

Ja, en del kvinnor bär huvudduk. Innebär det att de är förtryckta? 


Jag minns en snedvriden debatt om huvudduken på Facebook för några år sedan. Två FB-vänner som i övriga frågor var balanserade och uttryckte sunda och mogna, välgrundade åsikter, diskuterade nu muslimska kvinnors huvuddukar.

Båda var helt övertygade om att huvudduken var ett uttryck för förtryck.

Den ena kvinnan skrev att hon hade pratat med en muslimsk kvinna om saken. Denna, den muslimska kvinnan, hade svarat att hon inte upplevde huvudduken som ett uttryck för förtryck. Hon bar den för att hon ville.

I diskussionen på FB sa därför kvinnan som berättade att "Då kände jag att det var något som inte stämde!".


Något stämmer inte för att den muslimska kvinnan inte bekräftade den kristna kvinnans fördom?
Vem har då problem med huvuddukar? Hur snett har inte debatten då hamnat?


Var och en måste själv få välja hur de vill klä sig. Med eller utan huvudduk. Ingen skall behöva bära ett plagg mot sin vilja. Det är en självklarhet.
Men samma självklarhet måste gälla om någon vill bära ett plagg. 
Om en kvinna vill bära huvudduk måste hon få göra det utan att bli omyndigförklarad på det sätt jag beskrev ovan. 
Av våra grannar bär fru Utter (c:a 30), fru Hammock (c:a 50) och damerna Överblyg (c:a 20 - 40) inte huvudduk, medan fru blyg (c:a 40) alltid gör det när hon lämnar hemmet 

Låt oss tillåta henne att göra det och låt oss ta henne på allvar, respektera henne och hennes val.
Låt dem som är berörda bli tillfrågade i ärendet.

Låt oss motstå frestelsen att förklara för dem hur det _egentligen_ är om de skulle drista sig till att se saker på annat sätt än vi.

Två tonåringar, en med och en utan huvudduk. 

En förtryckt och en fri? 
Eller är verkligheten mer komplex än så?

# 39. Sill, fisk och byxhängslen...

Redaktören "Purre" har i sin hysteriskt roliga bok "Stilblommor och grodor" samlat språkliga dråpligheter. I en av bokens kapitel möter vi en uppräkning av udda affärskombinationer. En favorit är den affär som enligt Purre saluförde sill, fisk och byxhängslen. (Man frestas fundera på hur denna kombination uppstått. Och varför ionte sill räknas till övriga fiskar.)

Borta på Petilik Caddesi har vi en värdig arvtagare till denna verksamhet.
Enligt skylten kan man där hitta kalkon (hindi), anka (ördek) och gås (kaz).
Jag är osäker på - minns inte - om det handlar om att man där kan köpa kött från dessa fåglar eller om man helt enkelt kan köpa levade djur där. 

Jo, det är fullt möjligt i denna stad, Ingenting förvånar, allt är möjligt.
(T.o.m. Gunde svan med sitt "ingentimg är omöjligt" skulle bli lite knäsvag här!)

Det intressanta i denna verksamhet är emellertid sista raden som upplyser om att man utöver denna verksamhet även åtar sig stöduppdrag.


"Hasans slakteri- och lokalvårdsfirma"?
"Ayşes städ och fjäderfä"?

# 38. Alanya kalbımde - Alanya i mitt hjärta

Det finns tusen och åter tusen av dem - dammiga bakgator, lummiga innegårdar och vinklar och vrår där stillheten i mitt Alanya, det Alanya jag älskar, bara finns.

Bakgårdar där spåren av det liv mina medmänniskor här lever lämnar tysta vittnesbörd om vardagens vedermödor, glädjeämnen och varande. 

# 37. En verklig kompis...

....är någon man kan ha tråkigt med. Någon som inte vänder ryggen till när världen är trist och tillvaron grå...

Två grabbar satt på gatan en dag och suckade så tungt att det fladdrade i putsen på husen.


Långtråkigt är långtråkigt. Långtråkigt när man är barn är LÅNGTRÅKIGT. Och långtråkigt i en stad när man är barn... ...nej, det blir bara för mycket! <3


# 36. Optimism

Bomonti Filtresiz - ofiltrerad Bomonti.

Ett glas kall öl svalkar gott i värmen.

Jag kan för lite om att brygga öl för att helt förstå vad som menas med att ölen inte är filtrerad. Jag kan bara konstatera att det gör att drycken blir grumligare och smakar svagt av salt. I övrigt toner av såväl passionsfrukt som persika.


Företaget som ligger bakom Bomonti Filtresiz grundades i slutet av 1880-talet av två schweiziska bröder som fick den ljusa idén att flytta till Istanbul i det strängt muslimska Ottomanska riket och börja brygga öl där. 


Jag kan bara beundra denna djärva optimism.... 

# 35. Skriv som du talar

För något decennium sedan - eller kanske mer, tiden har ju så bråttom nu för tiden! - fanns en kampanj med slohamem "Skriv som du talar!"
Det gör man här. Turkiskt skriftspråk är i hög grad fonetiskt. Språket som sådant är intressant och har en del intressanta konstruktioner. Nedan följer en lite beskrivning av språket som jag totade ihop förra sommaren när släkten kom på besök.


I Turkiet existerar mjölk. Det är så man frågar om något finns - man frågar om det existerar. Süt var mı? Och om de har mjölk blir svaret ett glatt "Var!", i annat fall ett bekymrat och beklagande "Yok!". Orden "var" och "yok" är nog bland de mest genialiska i hela turkiskan. De borde finnas på andra språk också.


Många turkar är knaggliga på främmande språk. På grund av att engelskan är ett världsspråk försöker en del lära sig det och på grund av att några turkar varit "Gastarbeiter" i Tyskland så finns det en och annan som förstår det. Men generellt är det ganska skralt med språkkunskaperna. Nere i Alanyas turistkvarter fungerar engelska på restauranger och disco och så, men uppe hos oss i turkkvarteren kan man lika gärna prata dalmål - de förstår inte det heller. Alltså får man snacka turkiska så gott det går.


Turkiskan är ett spännande språk som har intressanta och smarta lösningar på en del saker, men det skiljer sig ganska ordentligt från de språk som vi är hemma på. Här är några skillnader:

  • De turkiska orden skiljer sig ganska mycket från våra - det är inte många ord som påminner om varandra. Vatten heter Su, Mjölk heter Süt, Flicka heter Kız, Pojke heter Oğul, Badrum heter Banjo och Kök heter Mutfak. När ett turkiskt barn (Çocuk) ropar på sin mamma, så ropar det efter Anne.
    Vi kommer att gå på glasskafé. Då får ni välja om er glass (Dondurma) skall smaka Çilek (Jordgubb), Ahududu (Hallon), Muz (Banan), Şeftalı (Persika), Vişne (Körsbär) eller kanske rent av Hindistan Çevisi (Kokos).

  • Man skapar nya ord genom att lägga på små ord i slutet av de ord som finns.
    "Ev" betyder "hem"
    "Evim" betyder "Mitt hem"
    "Evimde" betyder "I mitt hem"
    "Evimdeyim" betyder "Jag är i mitt hem" o.s.v.

  • Många ord har många olika betydelser. Turkarna är bra på återanvänding av ord. ;-)
    "Ada" kan betyda både "ö" och "trafikrondell"
    "Yüz" kan betyda både "hundra" och "ansikte"
    "Almak" kan betyda både "köpa" och "ta" o.s.v.

  • Det finns några bokstäver som vi inte har och andra som uttalas på annat sätt.
    Ş - uttalas som "sch"
    Ç - uttalas som "tsch"
    Ğ - uttalas inte alls - den förlänger den volkal den kommer efter
    I - ett i utan prick - uttalas som "e" gosse eller ô i en äkta värmländsk kôrv.
    İ - ett stort I med prick. Uttalas som just bokstaven i. (Behövs eftersom stora I utan prick ju utalas annorlunda!)
    C - uttalas som "dj" där både d- och j- hörs!
    J - blir till ett tonande sje-ljud.
    och som på många andra språk uttalas
    U som o och
    O som å.

  • Man skriver som man pratar. Alla bokstäver uttlas alltid lika. Det gör att man kan se på stavningen hos ett ord hur det skall uttalas. (Så är det inte på svenska. T.ex. uttalas "gem" och "get" olika!)
    Kan ni med hjälp av punkten ovan lista ut vilka två ord som turkarna skriver så här: "Cinz" och "Tişört".


  • Och slutligen bygger man upp meningarna helt annrolunda.
    Om vi vill hälsa er välkomna till vår lägenhet säger vi:
    "Alanya'da bir dairemiz var. Dairemize hoş geldiniz!"
    (Vi har en lägenhet i Alanya. Välkomna tilll vår lägenhet!)
    I rak översättning blir det:
    Alanya-i en lägenhet-vår existerar. Lägenhet-vår-till bra kom-ni"


# 34. Varje kväll vid åttatiden...

...tar Cornelis "Deidre" stigen ned för berget för att hoppa på bussen till Copacabana i hans underbara samba.
Hos oss kommer "giftbilen"...


Alanya på sommaren är varmt och fuktigt. Temperaturen i juli understiger sällan 30 grader på natten och kommer dagtid riktigt i schwung. Den roll luftfuktigheten spelar är svår att beskriva för dem som inte upplevt den. 
Hemma vid (d.v.s. i vårt norra "hemmavid") får jag ofta frågor om hur vafrmt det är, men aldrig hur fuktigt det är. 35 grader och 30% luftfukt och 35 ´grader och 75% luftfukt är helt olika saker. Jag lovar...

I vilket fall som helst är denna kombination rena önskedrömmen för insekter och andra småkryp och staden skulle bli rena "Karnevalen i Rio" om man inte höll de små i schak och herrans tukt och förmaning. Alltså går man det.

Så varje kväll vid åttatiden svänger "giftbilen" in och kör sakta längs gatan och fyller luften men något som på småkrypsspråk stavas P - Y - T - O - N.
(Förmodligen är det något som skulle få tjänstemännen hemma i Folkhälsomyndigheten att svimma, men de har ingen talan här, så Alanya Beledyesi fortsätter att pytsa ut dessa effektiva droppar!)

Två timmar senare kommer nästa hjältegäng: Sopåkarna. Varje kväll runt tio kommer de farande, stannar till vid varje hus och med muskelkraft tömmer alla gröna soptunnor. (Grön för sopor, blå för återvinning - de sköts av andra killar!)
Jag törs inte tänka på den invation av smådjur som det skulle bli i värmen om dessa hjältar inte fanns.


En kväll för några år sedan såg vi en man som lyckades komma i diskussion med sopåkarna. Hans bil stod i vägen för dem och han i sin fina Armansikostym tyckte inte att de - sluskar som de var - skulle säga åt honom vad han skulle göra.
Det tog 0,938 sekunder innan sopåkarna hade större delen av stadsdelen bakom sig med bistra miner och bildliga knölpåkar.
Armanisnubben fick plötsligt mycket bråttom och hans fina lilla BMW försvann illa kvickt.

Man muckar inte med sopåkarna. Inte i Alanya på sommaren. Tro mig...


ANNE-LIE RYDÈS UTMÄRKTA VERSION AV DEIDRES SAMBA KAN DU F.Ö. LYSSNA PÅ HÄR!

# 33. Något för Hans och Greta...?

Husen har namn.

Gatuadresser fungerar inte, vare sig du skall åka taxi eller få en hemleverans.

I taxin får du helt enkelt dirigera chauffören så han hittar och för hemleveranser anger du husets namn och beskriver var det ligger.
"Vi bor i Uğurlu Apartman i Saray. Mitt emot Galaxy Apartman, i närheten av Valide Sultan och inte långt från fiskmarknaden" är en giltig alanyisk adressangivelse.
"Abdullah Doğan Sokak No. 17" - som det står över dörren är det inte. Dit hittar ingen.


Vi bor alltså i Uğurlu Apartman, det rödvita huset till höger i bild. Bakom det skymtar Galaxy Apartman. (Uğurlu betyder lycklig på turkiska och apartman flerfamiljshus.)

Våra närmaste grannar är huset till vänster i bild. Officiellt heter det "Altın sarayı" som betyder "Guldslottet", men eftersom husets utsmyckningar ser ut att vara av kristyr kallar hustrun och jag det rätt och slätt för "Sockerslottet".


Vi har våra båda balkonger vända mot Sockerslottet och lever på så sätt med i de liv som dess bebyggare lever. 


Längst ned har vi familjen Utter. Givetvis heter de inte Utter, men det är en bra beskrivning av dem. Ung man, ung kvinna och ännu yngre son. Förmodligen stadsdelens blötaste invånare och stadens renaste barn. De ÄLSKAR vatten i alla dess former. Bada, plaska och vattenkrig. Unge herr Utter har en imponerande arsenal av vattenpistoler, vatten-k-pistar, vatten AK5:or, vattenkanoner etc. etc. Rambo skulle bli grön av avund!
En harmonisk familj med mycket gemenskap och harmoni. Och mycket vatten.


På våningen ovanför har vi familjen Hammock. Som inte har någon hammock på balkongen längre - den försvann för flera år sedan. Ett gift par i hustruns och min ålder. Hon talar lite engelska och vi brukar tillönska varandra trevlig helg eller smaklig måltid ibland. Två utflugna söner.
Hon tror vi är läkare, specialistläkare och han, som är betydligt mer inbunden, är någon form av ingenjör. Hon har även svart bälte i mobiltelefon. Och är väldigt fäst vid sina barnbarn. Titt som tätt hör vi hjärtevärmande joller...


Över familjen Hammock hittar vi familjen Blyg. Eller rättare sagt, det gör vi inte alls just på grund av att de är så blyga. Åldersmässigt mellan Utters och Hammocks lever de sina liv bakom tunga draperier. Någon gång kan vi skymta dem, men får ytterst sällan kontakt med dem. Två barn i tonåren, hon hemmafru och han yrkesarbetande.


Och på översta våningen har vi familjen Överblyg, som inte på något vis är mer blyga än familjen Blyg, de bor bara ovanpå dem.
Ett gäng tjejer i 20-årsåldern och en liten bjäffig terrier som av hustrun och mig döpts till "Lillbjäffis".
Relativt nyinflyttade, normala, utåtriktade människor. Fortsättning följer.


Ja, så ser våra grannar ut. :-)

# 32. Bröderna Grimm 2.0

Miljontals barn har vid läggdags fått veta att det finns en skatt vid regnbågens slut.

I staden - som verkligen kan vara en sagostad på många sätt, här händer otroliga saker! - har man uppgraderat detta.

Här gäller att man vid solstrålens slut hittar en folkvagn i guld...

# 31. Intermezzo

Färgfoto.

Foto av färger.


En vit och limegrön scooter  mot en mörkblå vattentank.

Bara det.

Inget mer behövs.

# 30. Kerberos...

Problem i morse!
Min dator har inte tagit laddning under natten.
7% kvar! Det duger inte!


Pluggar i laddaren.
Inget händer.
Testar ett annat av datorns 4 usb-c-uttag, alla kan laddas.
Datorn är köpt begagnad och jag vet att minst ett av uttagen är lite kinkigt.


Inget händer.
Datorn laddas inte alls!
Vad är det här?!?

Testar att ladda telefonen.


Inget händer!
Aha! Laddaren är trasig.
Jaha, då rök ett par tusen på det.
Det är en Macbook och Apple kan ta betalt.


Testar en annan laddare till mobilen.
Inget händer! Den är också trasig!
Vad ÄR det här?!?!


Blir sur och ger upp!
Går till kaffemaskinen för att trycka ut ett glas expresso.
Den fungerar inte heller!

Vad är klockan förresten? 
Kollar på spisen.
Också den röda digitalklockan ansluter sig till komplotten - den har slocknat.

Vänta nu! Ingen laddare fungerar. Inte kaffemaskinen och klockan på spisen är svart..
Börjar ana ugglor i mossen. Testar att tända i taket! Svart!
Aha! Strömavbrott!
Det tog en kvart att lista ut det!

Värmeböljan Kerberos plockar inte direkt ut ens mest intelligenta sida...


# 29. Bara fantasin sätter gränser...

...för hur många som får plats på en scooter eller motorcykel.

Två vuxna och ett barn? Inga problem.

Tre vuxna? Fungerar!
Två vuxna och två barn? Jadå...

En hel familj plus farmor. Har förekommit.


Eller, det fungerar INTE!  Det ÄR problem. Det är INTE säkert!
Men det är så det fungerar.

För många är motorcykeln det fordon man har - man har inte råd med bil. Och om många skall med, ja då knör man i hop sig.


Nu skall väl i sanningens namn sägas att jag ser färre skräckexempel nu än för några år sedan. Men bilden ovan togs idag, 20 juli. Och bilden nedan några dagar tidigare... En pappa susar fram på sin scooter i runt 50 km/h med sin son. Ingen av dem har hjälm. 
Pappan älskar sin som lika mycket som någon pappa skulle göra och skulle sannolikt hellre hugga av sig armen än att sonen kom till skada. Ändå har de inte hjälm. Beror det på att pappan är oansvarig? Obetänksam? Klumpig?
Som svensk är det kanske frestande att svara ja på det. Men jag tror svaret ligger djupare än så och för att hitta svaret behöver man både förstå och respektera människorna och kulturen.

# 28. Lycka...

....är att få åka inköpsvagn.


En liten flicka ler varmt av lycka en eftermiddag i juli, sommaren 2023, i utkanten av en stad i södra Turkiet. 


Kan vi inte ha som gemensamt mål att öka mängden barnaskratt här i världen och då särskilt beakta flickorna? 
Pojkar är givetvis också viktiga, men flickorna är ofta sårbarare och får oftare stå tillbaka. 

Om vi lyckas få flickorna att skratta har vi redan pojkarna med oss och har vunnit 

# 27. Godkänd som människa...

Hur vinner man människornas hjärtan?
Hur visar man att man är en människa att räkna med?
Hur förklarar man att man menar allvar med sitt deltidsboende här? Att man förstått och respekterar koderna?


Talar man väl om landsfadern Mustafa Kemal Atatürk? Det bidrar, men det räcker inte!

Hjälper man gamla damer över gatan? Nope!
Hejar man engagerat på Galatasaray i UEFA-cupen? Icke!

Vad gör man då?
Man köper kattmat på Migros och ställer ut en skål av den på gatan till kvarterets kelgris N.r 1 - Conrad! (Se inlägg # 03. tidigare i denna blogg.)
Det inga ord, löften eller betygelser kan åstadkomma, det fixar en öppnad påse Whiskas på nolltid. Leenden och tummar upp kantar ens väg och de stående ovationerna är inte långt borta!

(OBS! Bilden ovan visar inte Conrad. Den är tagen vid taxistationen utanför Kipa i väntan på hemfärd. Den unga damens namn är okänt, men jag f
ick klia henne mellan öronen...)

# 26. Man skall inte överdriva...

På stängslet står "Byggnadsområde. Parkering förbjuden".
På bilen står "Akgüls enskilda körskola".

Turkiet ÄR ett medelhavsland och många turkar har en - låt oss säga - fri och avslappnad attityd till regler och rekommendationer.

Man kan ju undra vilka andra trafikregler som den gode Akgül lär sina elever att blankt strunta i. :-)


Men betyder det här att turkar är egoister som bara bryr sig om sig själva? 
Inte alls! Långt därifrån. Jag har sällan upplevt ett så kollektivt samhälle någonsin.
Om  - av någon anlednig - gatan ovan skulle behöva bli bilfri, så skulle det bli så mycket snabbt. 
Jag kan uppleva att en del turkar är lite obetänksamma - det kanske inte är jättesmart att parkera den breda mercan i korsningen mellan de trångaste gränderna i Antalyas gamla stad. Men när problem uppstår - för det gör det - så löses dessa snabbt.

Och man dras med i kulturen. Om man ser en bil med trubbel när man är ute, är det den mest självklara sak i världen att lägga undan det man har för händer och hjälpa till att putta på!


En av våra f.d. grannar - han har flyttat, hade inget val, de rev hans hus! - sa en gång att turkiskans viktigaste ord är "komşu" - "granne". Jag är beredd att tro honom.


Men regler och förordningar har man en initialt grundad skepsis gentemot. Man skall inte överdriva...

# 25. En länge olöst gåta närmar sig sin lösning...

Ett utmanande och samtidigt stimulerande sätt att få grepp om ett land är att se vad människorna köper.

En liten sväng på en vanlig stormarknad kan ge mycket information.


På ett av stadens större inköpskomplex i de östra stadsdelarna kan man hitta det mesta mellan trafikkoner till 2o-litershinkar med yoghurt.

Jag har ännu inte lyckats klura ut varför man som privatperson behöver köpa egna trafikkoner - blir man ersättningsskyldig om man har sänder en? I så fall bode det vara en konstant restnoterad vara. Men exisensen av 20-litershinkar med yoghurt betyder bara att yoghurt konsumeras i stora mängder här. Och yoghurten är normalt "tam yağlı" - hel fet, d.v.s. den har en fetthalt på 3%, men är krämigare än vad någon svenskproducerad yoghurt jag smakat är.


Ibland får produktnamnen en att hoppa till lite. Komplexet har en trevlig liten vinavdelning, där vinerna är sorterade efter druvsort. Det uppskattas. Och under varje druva är de olika vinhusens, vinproducenternas, utbud väl skyltat. Ett av vinhusen heter "Halikarnas" - skulle det fungera i Sverige?
Tänk er en romantisk date på en fin restaurang. Mannen beställer maten och kyparen rekommenderar sedan ett vin från "Halikarnas" till den valda menyn.  Skulle det fungera?

Eller är "Fakir" ett bra namn på elektronikprodukter för hemmet? En fläkt må väl gå bra, men om en försäljare talar sig varm över en elektrisk brödsåg av märket Fakir, faller man till föga då?


Vidare kan man hitta andra intressanta saker på hyllorna. Inlagd blomkål, t.ex. Eller inlagda plommonkart, erikler,
Redan vid vårt första möte med staden såg vi hur gröna små stenhårda plommonkart såldes över allt. De kallades "erik" som är turkiskans ord för just plommon. Men hur konsumerades dessa omogna små gröna kulor? Idag, på inköpskomplexet, kom vi lösningen på denna mer än 10 år gamla gåta lite närmare när vi hittaden en burk med inlagda kart.

Hustrun måste absolut testa, så vi köpte en burk.
Hur det smakade? Surt. Plommonkart är sura och inläggningsvätskan är sur. Så kombon blev jättesur. Jag såg ut som en disktrasa i ansiktet just som man håller på att krama ur den när jag tuggade i mig mitt inlagda kart. Och jag är inte speciellt bildskön i normala fall... Detta hjälpte inte till....


Slutligen är det så att det som man konsumerar mer av i en kultur finns det både mer av och fler sorter av. Medan man i Sverige huvudsakligen har två varianter av det som här kallas "peynir" (vitost) - fetaost och halloumi - har man här hur många varianter som helst. Mjuka ostar, hårda ostar, salta ostar, inte salta ostar, raka ostar och runda ostar o.s.v. Om man hittar en ost i mängden så kan det vara svårt att huitta tillbaka till den igen i det veritabla störtregnet av ostar.

Å andra sidan finns "patates" - potatis. Ingen info om mjölig eller fast sort, bintje eller king edvard, bakpotatis eller färskpotatis. Potatis är "patates". Punkt!

# 24. Plats för drömmar...

Man bygger nytt på andra sidan gatan.

Ännu står bara stommen till det som skall bli en imponerande byggnad.


Här kommer någon att få sin allra första egna lya.

Här kommer någon att glädjas över nya moderna faciliteter.

Här kommer någon att möta sin bästa vän.

Här kommer grannar att hjälpa varandra.

Här kommer någon att bli hemligt kär i sin granne.

Här finns plats för drömmar...

# 23. Ett ljus i natten...

Man bygger nytt på andra sidan gatan.

Ett av de gamla husen med ljusgul puts och balkonger i rostrött har fått ge plats för en ny skapelse på 10 våningar.

Det går långsamt, nästan omärkligt växer huset fram. Sällan ser vi någon bygga på huset, men ändå förändras det bit för bit och mognar till i en nästan organisk process. 


Men på kvällen lyser det upp. Genom gluggen som skall bli en öppning till en balkong ser jag madrasser på det kala betonggolvet och vilande ben. Skenet från en byggstrålkastare lyser upp det nakna utrymmet.

Vilka är ni som. ligger där inne? Kanske byggarbetare från en annan del av landet som är nere i Alanya på jobb?

Vad drömmer ni om? Vem längtar ni efter? När får ni åka hem till era nära och kära? 

Det är tryggt att ha ett jobb, men ensamheten ekar ändå genom natten...

# 22. Kaffe är en kram i en kopp...

Kaffe är. en kram i en kopp har någon sagt!
Det uttrycker väldigt fint den relation hustrun och jag har till den mörka drycken.

I båda våra hem, i Molkom såväl som i Alanya, har vi en espressomaskin som mal hela bönor och brygger av dem en hel rad av kaffevarianter, allt från just espresso till olika mjölkhaltiga alternativ.


Vi dricker vårt kaffe ur glas, ur små tulpanglas med hänkel, en vana vi tagit med oss från Alanya till Sverige. 

Att trycka ut sitt första glas och sakta sippa på det medan man möter solen och värmen och gatans liv på morgonen är en alldeles speciell stund av frid.


Turkar dricker också kaffe, givetvis. På hyllorna i matvarubutikerna hittar man såväl hela som malda bönor. Och påsar med det extra finmalda Türk Kahvesi, det turkiska kaffet.


Att tillreda Türk Kahvesi är en speciell process, nedan finns ett filmklipp. Det skall tillredas i en speciell kokare, çezve, och kokas upp två gånger. När man beställer det måste man samtidigt ange den önskade sockerhalten eftersom sockret bryggs med i tillredningen.

Vi väljer alltid "sade" - utan socker - eftersom redan "az" - lite socker -  är disött. "Orta" - mellansöt - och "çok şekerli" - mycket söt - har vi aldrig testat.

Resultatet blir ett alldeles speciellt starkt och lagom beskt kaffe med mycket sump. Det serveras med ett glas vatten och van,ligtvis några bitar lokum, den klassiska turkiska konfekten.


Annars är det te som gäller här. För varje kopp kaffe som slinker ned dricks hinkvis av te. 

Tehyllan på Migros är både större och mer inbjudande än kaffehyllan och det är te man blir bjuden på efter maten på en restaurang, medan man väntar på att fiskhandlaren skall rensa fisken man köpt eller när man diskuterar priset på något i basaren. Eller för att en butiksägare vill att man skall titta lite på hans varor.
Te är ett socialt kitt. Det är en vänlig gest att erbjuda det och det är en vönlig gest att acceptera det. Att mötas öv er en kopp te är en social handling och den förpliktigar inte till något, vare sig köp eller annat.



SÅ HÄR BRYGGER MAN TURKISKT KAFFE!


# 21. Intermezzo

Ibland vill jag låta färgfotografi vara just det - foto av färger.

En kvarglömd gul badring intill en blå pool, några gröna blad och en vit vilstol.

Ett ögonblick av stillhet bortom livets brus...

# 20. Nästan helt säker...

"Scotch Whisky" står det med stora bokstäver i guld. Under fem flaskor i frostat glas, en av dem med en elegant underbelysning.
Jag är nästan säker.
Jag känner igen typen av flaska, jag känner igen det frostade glaset, jag känner igen märket. Och jag kan turkiska tillräckligtbra för att veta vad rakı är..

Det där är rakı, inte whisky! 
Den gubben gick inte! :-)


Raki är turkarnas svar på grekernas "ouzo" eller fransmännens "pernod" - en lakritssmakande anissprit som blandas med vatten. Två klara vätskor som tillsammans bildar en emulsion - hur det nu går till....? I och för sig gott ibland, men ingenting som är stapelvara hemma hos oss. På restauranger har jag sett hur rakı ibland serveras som måltidsdryck - lite i häftigaste laget för mig.


Notera att sista bokstaven är ı och inte i - det saknas en prick. Båda bokstäverna finns i turkiskan. "i" uttalas "i" medan "ı" snarare uttalas som "ö". (Eller som e i "gosse" eller "o" i en värmländsk korv.) Det rätta uttalet blir därför snarare "rakö" än "rak-i".

Turkiet är ett muslimskt land och muslimer dricker inte alkohol. Men Turkiet är också ett modernt land, i hög grad sekulariserat, och många turkar dricker alkohol. 
Vin och alkohol går att köpa på Migros och starkare drycker hittar man i andra butiker. I skrivande stund kostar en flaska öl (50 cl) ungefär 40 lira, d.v.s. 16 kr, och för en flaska vin får man punga ut med mellan 100 lira och 250 lira (40 kr resp. 100 kr) beroende på vad man vill ha. Starksprit är betydligt dyrare. Över 1000 lira för 75 cl är inte ovanligt. Ny alkoholskatt i kombination med sjunkande lira erbjuder nya priser varje gång vi är här.

Att köpa alkohol är inte kontroversiellt. Ingen lyfter på ögonbrynen för det..
Däremot märkte vi att frågan om man dricker alkohol kan vara det. Vi hade tagit med två flaskor Solbacka - körsbärsvinet - till Alanya.
Vår granne, familjen Hammock - mer om dem senare - svarade glatt "Javisst" på den frågan.
Taner och Ali, som driver jourbutiken "Üçgen" alldeles om hörnet, skruvade generat på sig och svarade att de "ibland" dricker alkohol.

Vad som är känsligt varierar mellan olika kulturer, uppenbarligen.
En taxicahufför blev alldeles över sig given när han erfor att hustrun och jag inte har egna barn och rekommenderade diverse kurer och botemedel för det.
Och en annan klappade mig glatt på magen och undrade "Och hur många kilo har vi här då?"
Vad som är känsligt varierar som sagt mellan olika kulturer...

# 19. En tänkvärd tanke...

På bakre delen av en buss som tillhör Alanyas förvaltning för socialt stöd ser jag den. 
En slogan som manar till eftertanke.
"Sevgi varsa, engel yok" - "Om kärlek finns, då finns inga handikapp".
Eller friare översatt. "Medkänsla övervinner alla hinder".

Vad gör jag för att visa medkänsla? Vad kan du göra?

# 18. Hönan eller ägget...

Trafikkonerna i staden är cylindriska och lika långa och lika grova som en underarm.

De är gjorda i mjukt gummi eller mjukplast och de blir påkörda eller nedkörda ideligen. 
(Trafikkulturen i staden är "njalta eljest" som en norrlänning skulle kunna beskriva det, d.v.s. "lite annorlunda".)

En taxichaufför, som ödmjukt bad oss om tillåtelse att slippa köra "25:an" - en av stadens genomfartsleder - på väg till vår destination, sammanfattde det hela med orden 
"Alanya'da trafik kırık!" - "I Alanya är trafiken trasig!"


Filosofisk som jag är funderar jag på detta:
Är konerna mjuka för att de kommer att bli påkörda?
Eller blir de påkörda för att de är mjuka?


F.ö. kan den som vill köpa egna trafikkoner att ta med hem som souvernir. De finns till salu på Metro, stormarknaden ute i Oba, en stadsdel eller grannstad lite österut om Alanyas centrum. Titta i hylla för biltillbehör...


Nedan finns ett litet klipp som visar korsningen hemmavid under några sekunder häromdagen. Om någon hittar någon som helst struktur eller regelbundenhet får ni gärna höra av er! Stadens trafikpolis - Alanya Trafik Polisi - behöver all hjälp de kan få!

# 17. Konsten att tyda tecken...

Snabbmatstället vi passerar hävdar att de grillar sin kebab över glödande kol från en vedeldad brasa. Det finns tecken som tyder på att de talar sanning...

# 16. Mannen på marknaden...

Mitt i marknadsbruset satt han där, lugnt tillbakalutad på en stol med sin krycka och sina utsträckta ben. Med fjärrskådande blick - som i en annan värld, helt omedveten om stöket och böket runt omkring honom - satt han lugnt och åt nötter ur en påse.


Varje människa bär sin historia, varje individ är en oläst roman.
Jag blir nyfiken,
Gamle man, hur ser ditt liv ut? Vem är du? Hur såg ditt bidrag till världen och till ditt land ut? Vad gör dig glad? Vad gör dig nöjd?

Språket blir en barriär mellan oss. Jag får aldrig veta...

# 15. Glitter, gull och krusidull...

Det går ganska fort att konstatera att ett antal människor i det här landet har ett svagt hjärta för glitter, gull och krusidull. Och ju mer glitter, gull och krusidull desto bättre!!

Därom vittnar bl.a. hustruns avdelning i skoaffären.

Även skor i lysande färger värmer många kvinnohjärtan, särskilt om de kan kombineras med lite glitter, som nedstående skodon vittnar om.

Av de senare hittade jag ett par i storlek "XXL". Det är den storlek jag normalt brukar ha!


Medan vi ändå var i skoaffären passade jag på att köpa ett par finskor.


Om de också är pastellfärgade och har glitterrand eller om de är mer traditionellt svarta får ni se i höst!  Det får bli min lilla cliffhanger...


Det minimalistiska har aldrig rikitigt slagit igenom 

i den här kulturen.

KLICKA HÄR för att se exempel på en soffa. Företaget som säljer den etiketterar den som  "en satanlar" - en produkt som säljs mycket.

Något för TV-hörnan?

# 14. En liten glädjedans...

Den mörka bilen i det eleganta märkets högre prisklass rullar ljudlöst in på gatan och stannar.

Kort paus.

Så öppnas dörrar och människor stela av lång resa kommer ut.

Från grannhuset kommer leende släkt och vänner med utsträckta armar.

Återseendets värme! Månniska är människas glädje, här som där!


Junior kostar på sig en liten glädjedans...

# 13. Att ta med jobbet hem...

På vår gata stod en lastbil och en turistbuss parkerade häromkvällen. 

En lite udda syn med svenska ögon kanske, men fullkomligt logiskt med turkiska.

Någon av våra grannar kör uppenbarligen lastbil, någon annan turistbuss.

Båda verkar börja sina pass ganska tidigt följande dag, alltså sparar de tid genom att parkera hemma. 

Att "ta med jobbet hem" får en ny dimension här... :-)


Så vitt vi vet bor ingen pilot eller lokförare på gatan....

# 12. Halv 8 hos mig...

Hur ser det egentligen ut hemma hos Arvidssons i Alanya? Hur blir det när två svenskar försöker leva på turkiska? När två kulturer frontalkrockar?


I TV-programmet "Halv åtta hos mig" bjuder fyra obekanta varandra på mat hemma hos sig. Inledningsvis går gästerna husesyn.

Mat kan jag inte bjuda på över nätet, men väl en husesyn! Häng på!

# 11. Yayladan, yayladan, YAYLADAAAAAN! - Ett besök på marknaden...

Grönsaker är ryggraden i det turkiska köket. Och marknaden är ryggraden i hushållens sätt att skaffa dem.

Aubergine, äggplanta, är särskilt omhuldad och återfinns i många recept. Exakt HUR omhuldad den är förstod vi först när vi erfor att ett av turkiskans sätt att uttrycka sin kärlek till sin livspartner är att ömt jollra "patlıcanım" i hens öra. Det betyder ordagrant "min aubergine".


I staden finns tre marknader som arrangeras på tre olika ställen under tre olika dagar. Vi bor ett stenkast från tisdagsmarknaden och alltså är det dit vi går.

Det är svårt att förmedla den intensitet som möter en - ja, kastar sig över en - när man kommer in på marknadsområdet. Filmklippet ovan ger bara en vag aning.


Det är trångt, det är rörigt, det är varmt och det är högljutt. Och det är jättekul.
Varuutbudet är nästintill oändligt. Här hittar man reservhjul till inköpsvagnar, dammsugarslangar, ost, nötter, ägg, honung, bröd, kryddor, tomater, paprika, majs, gurka, melon, bananer, kryddgrönt, potatis, lök, vitlök och en massa annat. Utbudet är enormt. Och om tomaterna på ett ställe inte verkar vara riktigt vad du vill ha, så finns det tusen andra på marknaden som säljer tomater. Stora tomater, små tomater. Söta tomater och vattninga tomater. Och alla som säljer tomater vill ju locka kunderna till sig. Därför annonserar de ut sina prima varor med stämbanden! Det är en kakafoni som skulle få hönor att rodna av skam.


Norr om Alanya ligger Taurusbergen och på andra sidan bergen har vi "yayla" - den bördiga högplatån. Grönsaker som kommer från yayla - "yayladan" - anses extra fina. Därför påpekar försäljarna att just deras varor kommer från yayla. Ungefär var 20 sekund ekar ett "yayladan, yayladan, yayladaaaaan" genom marknaden.

"Yayladan" har samma symboliska värde här som "gammaldags" kan ha hemma i t. ex." gammaldags ostkaka" eller "gammaldags vaniljglass". Gammaldags - då vet man att det är gjort på rätt sätt - som mormor gjorde det - och att det är äkta och riktigt gott.


När du handlar på marknaden tar du en av påsarna som hänger över varorna och plockar i det du vill ha och räcker fram till säljaren. Han väger det och lägger antingen i eller plockar ur några tomater eller gurkor. 
Först blev jag förvånad och lite putt. Jag ville ju köpa precis så mycket som jag hade plockat i.

Senare förstod jag att de gör så för att hamna på jämna hela och halva kilo och på så sätt slippa hantera växelpengar. 

På så sätt sparar de tid.


Jag beundrar dem som säljer sina varor på marknaden. En sen natt gick vi förbi marknadsplatsen kl 0300. Då började en del av dem att bygga upp sina marknadsstånd. Sedan lever de i detta organiserade kaos, som får en myrstack att framstå som ett mönster av ordning och struktur, under hela dagen till de sent efter mörkrets inbrott kan plocka ned sina saker för att åka vidare till nästa marknad där allt börjar på nytt. Ett tungt liv!  

Ett försök att fästa röran på marknaden på bild...

En försäljerska tar en välförtjänt paus...

# 10. Gatublocket - Om att laga och återanvända saker och om skrot-nickar...

Vi kallar det "gatu-blocket" efter webbsidan Blocket.se där man kan annonsera ut sina gamla grejer till andra som vill ha dem.

Skillnaden här är att det inte kostar något att annonsera och vi får inte betalt heller.
Men fungerar gör det!  Om det är något som vi inte behöver eller något som vi tror att andra har användning för, så ställer vi bara ut det på gatan utanför grinden. Om någon sedan som passerar vill ha det vi ställt ut, så plockar man med det. På så sätt återanvänds sakerna och får nytt liv i andra hem.
På detta sätt har bl.a. en microvågsugn, en TV, några lampor, utemöbler, ett paket blöjor och en potta funnit till nya ägare.
Idag, när vi gick till marknaden, hängde vi ut två ryggsäckar som var lite för små för vårt syfte (att användas som kassar när vi handlar mat).. När vi kom hem var de borta och i kväll är någon ung individ förhoppningsvis lycklig ägare till en minion-ryggsäck.

Men vad händer med det som ingen vill ha? För det måste ju också finnas? Ja, det finns.
I första rundan kör second hand-handlare runt och plockar upp det som går att använda och i sista hand kommer "skrot-nickar" och tar med sig det som blir kvar. 
Fort går det, inget blir liggande på gatorna någon längre tid.

Ett styck "skrot-nicke" in action! 

Sakta åker de gatan fram och ropar sitt "Çöp" (=Skräp) så det ekar mellan husen. Vill man bli av med något vinkar man till dem så de stannar!

Överlag är hela kulturen här mer inriktad på att laga det som kan lagas. Inställningen att slänga och köpa nytt, som jag kan uppleva i Sverige, möter jag inte alls här. Detta blev tydligt en höstkväll för några år sedan när vår tvättmaskin inte startade. Vi fick den med lägenheten och vi vet inte hur gammal den är. Allt har ju en livslängd, så kanske det var dags att byta?
Men givetvis ringde vi Mehmet. Han lovade att komma på morgonen därpå, vilket han gjorde och han hade en reparatör med sig. (Tvättmaskinsreparatörer - har vi forfarande sådana i Sverige?)
Efter lite mekande hittade reparatören ett kretskort som inte var som det skulle. Han skulle testa att laga det - kunde inte lova något, bara att han skulle försöka.  "Görüşürüz!" - "Vi ses!" sa Mehmet när de gick.

Sedan gick dagen och inget hände och vi antog att kretskortet inte gick att laga och att Mehmet fått annat att ta itu med.

Men döm om vår förvåning när det ringer på dörren vid 2100-tiden - detta var en lördag! - och Mehmet med sin reparatör ödmjukt frågar om de stör och om de får komma in, Kretskortet gick att laga och maskinen hoppade igång. Den fungerar ännu!


Att leva i denna stad är ibland som en tidsresa. Denna gång hamnade vi i en tid då man reparerade saker.. Det kändes riktigt bra!

# 09. Om hjälpsamma grannar, tunnor på taket och Fontana di Trevi

"Åh se det porlar, åh se det porlar - det var val roligt, hurra!"


Det ringer på dörren.

Jag öppnar.

En blond kvinna, som senare skall visa sig vara vår grannfru, börjar egagerat prata och gestikulera.

Jag förklarar att jag i och för sig kan göra mig förstådd på turkiska, men att språket inte är mitt förstahandsval när jag skall prata om viktiga saker. Och av kvinnans engagemang att döma är detta viktigt!


- Ingilizce? frågar hon.


Ja, engelska går bra.
Kvinnan plockar fram en mobil och slår upp Google Translate och minuten senare vet jag att vår vattenmätare i farstun löper amok. Vi läcker vatten.

Det visar sig vara vår tunna på taket. Varje - eller de flesta - hushåll har en tunna på taket där solen värmer vatten så man har i hemmet. Ekologiskt och effektivt - det blir kokhett!

Vår tunna har fått feeling och på eget initiativ gjort om sig till springfontän. Alanyas lokala variant av Fontana di Trevi.


Ett par bilder till Mehmet, vår hustomte, och sedan är ruljansen i gång. Ett dygn och några tusen lira senare är en ny tunna på plats och vår gamla trotjänare fraktas bort till utjänta vattentunnors vilohem, d.v.s. skroten.

Vår nya tunna på väg uppåt i tillvaron.

Ett sista farväl till en gammal trotjänare.

# 08. Ljusen i Çarşı

Från mitt fönster ser jag dem, ljusen i Çarşı, flämtande tindrande...

Mellan mig och dem: staden, fylld av ljud, pulserande. av liv.

Här, liksom där, på ömse sidor om stranden är allt stilla.

Här, liksom där, glimmar tusende ljus i fönstren till husen, som stjärnor på en natthimmel.

Bakom varje stjärna: ett hem. Människor med värme, drömmar pch lycka. Människore som levet ett liv som jag inte känner till.


Från mitt fönster ser jag dem, ljusen i Çarşı.
Stilla undrar jag: ser de mig?


# 07. Den ultimata säkerhetsutrustningen...

Turkiska byggnadsarbetare verkar vara helt eniga: T-shirt eller linne och badskor ger bäst skydd oavsett vad man skall göra!

Skall du dela upp stenplattor till mindre delar? Badskor och linne!

Skall du balansera på en 20 cm bred avsats 30 m ovanför gården? Badskor och linne!
Skall du balansera på kanten till det halvcirkelformade taket 10 våningar upp? Badskor och linne!


Jag har ofta undrat över denna påtagiga brist på säkerhetstänk. För turkar är givetvis vare sig dummare eller slarvigare än andra. Så varför?

Turkiet är ett muslimsk land. Någon har sagt mig att muslimer tror mer på ödet än kristna.


"Om Allah har bestämt att jag skall förolyckas idag, så kommer jag att göra det. Om han har bestämt att jag inte skall göra det, så kopmmer jag inte att göra det. Min egen påverkan på det spelar mindre roll..."

Jag vet inte om detta stämmer, men det kunde i så fall ge en förklaring.

Men olycksstatistiken är dyster. 
Vår matthandlare berättade för oss att hundratals, ja tusentals, omkommer i trafiken varje dag. Jag kan inte bekräfta det, men siffrorna är hemska. Vestiga torrent!



# 06. Vad kan gå fel?

Grannen har skaffat en täckt el-scooter med plats för två! Snyggt!
Den laddar de från eluttaget i köket, en vanlig förlängningssladd hänger ut från fönstret.
De bor f.ö. på 6e våningen, sa jag det?
Alldeles intill vattnar Murat, husets vaktmästare, gräsmattan så den håller sig fin i sommarvärmen.
Vad kan gå del?

Turkiskt säkerhetstänk är inte som vårt. Alls...

# 05. Tid för drömmar

Ett hus om kvällen.
Ett hus om kvällen vid en dammig liten gata i en annan stad.

Mosaik i rött och vitt på väggen, rosor som möter dig vid grinden, en smal gång leder dig till husets baksida, där dess ingång finns.


Ett hus om kvällen vid en dammig liten gata i en annan stad.

Vårt hus.

# 04. En stad i förvandling

Staden är en stad i förvandling, precis som Stockholm i Per Anders Fogelströms berömda romansvit.

Man bygger, gamla slitna hus ger plats för nya. Människor flyttar, inom staden och in till staden, fyllda av drömmar om ett nytt och bättre liv.

Och eftersom det finns fler höga och smala hus än låga och breda har stadens flyttgubbar en egen teknik för att spara på sina ryggar.

Titta på filmen... 

# 03. Conrad - En av våra grannar...

Får vi presentera en av våra grannar? 

Vi kallar honom Conrad, ett namn som vi fått hjälp att ta fram av en av släktens hetaste och mest engagerade kattvänner.

Och Conrad är katt, fast han har inte varit det så länge. Han var det definitivt inte när vi var här i februari, möjligtvis blev han det någon gång under maj månad.

Man skulle kunna säga att han övningsfinns, på samma sätt som man övningskör innan man tar körkort.
Conrad bor i en tvårummare på andra sidan gatan, strax nedanför el-skåpet som står där. Det ena rummet består av en upp och ned-vänd canvas, som någon lagt ut åt honom och det andra rummet är utrymmet under motorn till den bil som brukar stå parkerad där. 


Conrad är gatukatt och har som sådan andra förutsättningar i livet än t.ex. de luddtussar som hustrun och jag delar vårt hus med.

MEN! Om man absolut skall vara gatukatt, så är nog Alanya en ganska bra plats att vara det på, för Conrad och de andra gatukatterna saknar inte husse och matte - det har snarare drivor av hussar och mattar.


I den här staden tar man hand om de fyrfota vännerna!

Såväl privata som officiella anslag uppmanar oss att inte glömma djuren och i många filmer på Youtube om Turkiet som land och om turkarna som folk lyfts ofta det gemensamma ansvaret och omsorgen om djuren fram.
Många på gatan - vi också - ser till att Conrad har mat och vatten och här och där ser man hur någon har byggt särskilda katthus där de kan dra sig undan. 


Men katter är individer och ett av de mest typiska ljuden här - framför allt på natten när andra ljud stillnat - är ljudet av två gatukatter som inte är helt ense om var gränserna för deras respektive revir går.

Ett av alla katthus...

En av Conrads kollegor dåsar i eftermiddagsvärmen...

Grannen på nedre botten tar sig an Conrad...

# 02. Vad säger du?!? - Fraser som är helt normala i Alanya en sommar...

Vad vi pratar om, vad som är fullständigt normalt och vad som låter konstigt, beror på de sammanhang vi befinner oss i. En beduin lär inte brata så ofta om sin snöskyffel och en inuit inte om sin bikini. Tror jag i alla fall.
Skillnaden mellan våra båda hem, Molkom och Alanya, är inte så stora, men det finns ändå en del skillnader..

Här kommer några exempel på fraser som är helt naturliga i hustruns och mitt samtal en sommar i Alanya, men som skulle vara lite underliga en höstdag i Molkom.

- Vad kostade vattnet idag?


Vi dricker inte vattnet från vattenkranen. Turkarna gör det inte och då gör vi det inte heller. Det duger bra till att laga mat med, att tvätta sig i och att borsta tänderna med. Men vi dricker det inte. Det sägs att det beror på att bakteriehalten varierar för mycket.

Vid ett par tillfällen har jag glömt bort mig och svalt en klunk och det har gått bra.


Istället köper vi vattnet. I matvaruaffärer och jourbutiker säljer man vatten i 5-litersflaskor och man kan också abonnera på vatten i 20-litersflaskor.

Och för dem som har det dåligt ställt finns särskilda vattenkranar i staden där de kan hömta rent dricksvatten helt gratis.

Vatten är inte dyrt. Inte för oss. Första gången vi var i Alanya - våren 2010 - kostade en 5-litersflaska 2 lira. Det motsvarade då 10 kronor.
Idag - eller senast vi köpte, d.v.s. för någon dag sedan - kostade den 12 lira. Det motsvarar nu knappt 5 kronor.

Nej, vi blir inte heller kloka på turkisk ekonomi. Det är lite Hogwarts och Harry Potter över det hela. Eller Voldemort.

Inflationen är påtaglig, Liran förlorar i värde och gör det snabbt. I februari fick vi betala 60 kr för 100 lira. På Arlanda nu när vi flög ned kostade samma summa 45 kr och nu får vi en turkisk 100-lapp för 39 kr.


Priserna går upp hela tiden. Varor märks om nästan dagligen. Så frågan "Vad kostade vattnet idag?" är relevant och helt normal.

- Süpürge var mı?


Mannen, aningen kortare än mig och mer brunbränd, ser frågande på mig? 
Har jag det? Har jag en "süpürge"?
Han ser att jag inte förstår och hjälper till med det språk vi alla kan - han visar. 

Han gör långa svepande rörelser med armarna medan han andas in långsamt genom plutande läppar. Ungefär som om han skulle blåsa upp en ballong - fast tvärt om.
Han vill ha en dammsugare.

Och dammsugare har vi och den ger jag till honom.


Frågan i sig är kanske inte så udda om det inte vore för att den som ställer den är en av likala möbelfirmans gubbar. (De är två, lika som bär och vi har ingen aning om vad de heter. Vi kallar dem Knoll och Tott.)
De är hos oss för att leverera den måttbeställda flytande bokhylla vi beställde för tre dagar sedan. (Det mesta i den här staden tar tre dagar - üç gün - att tillverka.) 
Hyllan är 120 cm lång, 20 cm bred och 2 cm tjock och gjord i vitt laminat. Väger max 4 kg. I Sverige hade vi fått ett mess om att hyllan fanns för avhämtning och en bön om att hämta den snabbt eftersom den tar plats.
I Turkiet kommer man hem med den. Man sätter upp den  åt oss - frågar inte ens om de vill att vi skall göra det - det ingår i köpet. De har med egna verktyg och nu när det är klart städar de upp efter sig. Servicenivån i den här staden är på en helt annan nivå än i Sverige. 

Jag funderar ibland på hur de turkar som kom till Sverige på 60- och 70-talen för att arbeta upplevde vårt land om detta är vad de var vana vid...


Süpürge uttalas f.ö. ganska likt namnet på den alpinska disciplinen Super-G.

- Jag tar sista biten vattenmelon nu, skall jag ringa efter mer?


Vi svettas i värmen. Alla svettas - vi, våra grannar, byggnadsarbetarna i huset på andra sidan gatan och den eleganta damen som just gick förbi på gatan. Alla svettas vi!
Värmen i kombination med den höga luftfuktigheten (ett resultat av att staden är instängd mellan havet och Taurusbergen) gör att våra kroppar liknar fjällen under vårfloden. Dagligen gör vi spännande fysiologiska upptäckter och inser att vi har svettkörtlar på de mest intressanta ställen: på näsan, på öronen, i armvecken och pa hakan för att nämna några.

 Men genom denna transpiration förlorar vi vätska och den måste återställas. Hustrun och jag dricker vatten. Kallt vatten som vi förvarar i kylskåpet. 
Eller så går vi som många turkar - äter melon. Jag föredrar honungsmelon (kavun) men annars är vattenmelon (karpuz) en stor grej här. Många turkar mumsar på sin karpuz i hettan.
Och de enskilda vattenmelonerna är i sig också stora grejer. Vi köpte en halv på marknaden förra sommaren. Den vägde nästa 8 kg.

Så för att bespara varma medmänniskor besväret att släpa hem tunga vattenmeloner har stadens grönsakshandlare "alo karpuz" - hemkörning av vattenmeloner. Man ringer så kommer de hem med den efterlöängtade svalkan till en. 


- Vad jobbar du med? 

- Jag har fått sommarjobb som melonbud... 

- Maten är snart klar. Plockar du fram rödvinet ur kylen, är du snäll?


"Det finns inga goda viner i Turkiet!" var bland det första vi fick höra av bekantas bekanta som haft lägenhet här en längre tid.

Dessas bekantas bekanta blev aldrig våra bekanta - de hade att annat sätt att se på landet och folket än hustrun och jag. 
Medan vi försöker upptäcka, förstå, lösa vardagens problem och närma oss den turkiska vardagen med nyfiken respekt, verkade de utgå från att det som fungerade annorlunda än i Sverige var fel, defekt och mindre värt.
Alltså gick vi skida vägar.

Det FINNS goda viner i Turkiet. T.o.m. MYCKET goda.
Vinerna görs ofta av inhemska druvor. 
Av Narince, Emir och Sultaniye får man vita viner - sultaniye är en favorit, den ger ett underbart sött vin som skulle få mången tysk att gå i spinn. (Ja, tyskarna mäter kvaliteten på vita viner efter deras sockerhalt!)


Och Öküzgözü, Boğazkere och Kalecik karası ger röda viner. Ofta blandas den vilda, sträva Öküzgözü-druvan med den mjukare, rundare Boğazkeren till olika goda viner. Varje vinproducent med självaktning har en sådan kombo. Och Kalecik karası ger smakrika, komplexa viner med många lager. Så, jo, det finns goda viner i Turkiet. Om man bryr sig om att förstå den turkiska vinvärlden. 

Turkiska röda viner är ofta ganska lätta och smakar bäst lätt kylda. Och lätt kylda blir de inte i skafferiet om temperaturen maximalt sjunker ned till 30 grader på natten.
Därför får de bo i kylskåpet. Och om vi tar fram dem ur skåpets magiska 3 grader och häller upp varsitt glas medan vi dukar, så har temperaturen - sim sala bim - blivit perfekta 15 grader när det är dags att sätta sig till bords.
Och det som blir kvar i flaskan efter måltiden åker bums in i kylen igen.
Vi missade det en gång med resultatet att vi fick rätt gott om rödvinsvinäger.
Det är i ochför sig också bra att ha, men inte så gott att dricka till mat...

# 01. Inte rätt sätt...

Militären spärrar av broarna i Istanbul

Upprörda människor protesterar

Flaggan blev en symbol för motståndet

Utrop i natten från minareterna - men vad säger de?

Aftonbladets webbupplaga några dagar efter kuppförsöket

Idag, den 15e juli,  på dagen för 7 år sedan försökte en grupp militärer att ta makten i Turkiet.
Man kan tycka vad man vill om Recep Tayyip Erdoğan och det gör turkarna också, men aldrig förr har jag sett ett splittrat land stå så enat.
Med en enad röst verkade de säga: Detta är INTE rätt sätt!!!
Landet hade upplevt statskupper 1960, 1971 och 1980 och nu var man enig: Det behövdes inte en kupp till.


Klockan är runt halv elva på kvällen. Det är fredag och vi sitter på balkongen, de sista minutrarna av en långfilm visas på vår TV. Jag är både mätt och lite trött. Tidigt samma morgon - vid 5-tiden - hade vi gått ned till hamnkvarteren för att fotografera soluppgången - och middagen hade vi avrundat med ”Ballı Badem” - mandlar i honung. 

Jag slötittar lite på Facebook. ”Nu brakar det loss i Turkiet också!” Skriver en av mina kontakter.
Vadå? Vad brakar loss? Jag visar hustrun som inte förstår mer än mig.
Vi googlar.
Text-TV ger svaret. Med braskande rubriker meddelas att en statskupp ägt rum i Turkiet.

Statskupp?
Statskupp!
Först nu blir vi varse om att grannarna runt omkring oss förenas i två hänseenden:

  1. Alla verkar se på samma TV-utsändning - eller så sänder alla kanaler samma program. Det verkar vara en nyhetssändning av något slag.
  2. Alla verkar prata i sina mobiler och alla verkar vara väldigt engagerade.


I ett land där enhetlighet och göra lika inte är en stor grej, är detta uppseendeväckande.

Vi går in i lägenheten. Skärrade, osäkra, villrådiga.
Vad skall vi göra? Är vi i fara? Kommer vi att komma i fara? Skall vi resa hem? Kan vi resa hem?

Kuppen koncentreras till Ankara och till Istanbul, det erfar vi senare, men det vet vi inte då.
Vi lever i Alanya på sydkusten med flera timmars resa till dessa städer. Det vi ser från vår vy är inget annat än det vi ser varje kväll. Plus upprörda grannar som talar i mobilen.

Vad säger UD? Vi är med på svensklistan. UD avråder från resor till Turkiet. Jo tack, men vi som redan är här? Inga  råd till oss.

Vi beslutar oss för tre saker:

  1. Vi meddelar på sociala medier att vi är OK och att vi just nuj inte märker av kuppen. Viktigt att våra nära och kära får veta.
  2. Vi stänger fönstren. En överslagshandling, jag vet. Men det KÄNNS bra att göra NÅGOT, även om en glasruta inte är ett särskilt effektivt skydd mot en beväpnad militär om en sådan skulle dyka upp.
  3. Vi går och lägger oss. Inget annat fungerar. Inte läsa, inte prata, inte se på TV. Ingenting. Sova är enda vettiga.

Jag somnar som en klubbad oxe. Det gör inte Linn. Hon ligger vaken och hör hur helikoptrar hovrar över staden. Det är inga helikoptrar, det är vår luftkonditionering som susar. Men i ett stressat sinne blir ett invant ljud en fara.

Så hör hon utrop från stadens minareter. Klockan är långt över midnatt och så här dags kommer inga böneutrop. Det hon hör har definitivt med kuppen att göra. Men vad sägs? Hon hör inte orden och vi kan inte turkiska tillräckligt bra för att förstå ändå. Är det meddelanden från kuppmakarna som sprids över landet?  Uppmanas vi för vår säkerhets skull att agera på ett särskilt sätt? Skall vi söka skyddsrum? Vi förstår inte och vet inte. Vi lever i ovisshet. Och UD ger inga råd.


Morgonen gryr, Linn har somnat av utmattning någon gång under natten. Jag kollar Text-TV. Där står nu att ”Statskupp-försöket i Turkiet har slagits ned”.
Statskupp-försöket. Försöket - kuppen har inte lyckats. Det som var är alltså fortfarande. Det är oändligt skönt att se. Lättnad.

När vi kommer upp ser vi att många prytt sina balkonger och sina bilar med den rödvita turkiska månstjärneflaggan. Det är en tyst signal om att man ställer sig bakom den författning som är och emot kuppmakarna.
Är allt som vanligt nu?
Vi ser på grannarna.
Barn leker på gatan, en pojke i Alanya Sports färger går runt hörnet med en fotboll under armen och på en balkong sitter en familj och äter.
Allt är som vanligt.

Och allt är ändå inte som vanligt.
Utropen från minareterna fortsätter under dagen. De kommer ungefär varannan timme och de skall fortsätta under några dagar. Vad säger de? Åter ser vi på grannarna. De bryr sig inte så mycket om det som sägs, utropen föranleder inte våra grannar att störta ut och be ge sig till skyddsrum. Då handlar det alltså inte om liv eller död.
Vi kollar flygtrafiken. Vi har varit i landet 2 veckor och skall vara här i 2 veckor till. Skall vi åka hem tidigare? Är det lugnare hemma?
Vi skall inte åka hem tidigare. Dels för att vi beslutar att stanna - vi har just köpt den här lägenheten och nu skall vi göra den i ordning på vårt vis. Som vi vill ha den.
Dels för att vi inte kan. Inga flyg går till eller från landet. Inga tåg. Inga bussar. Kuppen har gjort att alla kommunikationer med omvärlden har skurits av. Även om det nu står klart att kuppen slagits ned så finns inga plan på plats. Det skall dröja nästan ett par veckor innan trafiken kommer igång igen.

Strandade i ett land som skakats om ordentligt. Jag får tankarna på Expedition Robinson. 


Via turkisk media på engelska och tyska klarnar bilden under dagarna som går.
Ett antal militärer har missbedömt motståndet mot president Erdoğan och utgått att de skulle få folket med sig. För att underlätta för kuppen har de uppmanat människorna att stanna inne - utegångsförbud.
De utrop vi hört under kuppnatten och de följande dagarna har uppmanat folk att gå ut på gatorna för att göra motstånd - att inte lyda kuppmakarna.

I media ser vi senare bilder på människor som i vrede försöker slita vapen ut händer på förvånade militärer. Modigt - och otroligt dumdristigt - men bilderna berör mitt inre. De visar människor som är beredda att försvara det de har. En statskupp är inte rätt väg att gå.

Turkiet är ett medelhavsland och människorna har ”medelhavstemperament” och åsikterna är många. Men här är de eniga. Statskupp är inte rätt sätt!

Vi följer såväl turkiska som svenska, engelska och tyska media. Ingemar Karlsson, en balanserad f.d. diplomat som varit stationerad i Turkiet förklarar och sätter saker i sitt sammanhang. Vi läser, förstår och sätter det vi ser i relation till det,
Vi upplever en liten bit nutidshistoria på plats. På första parkett.


På sociala medier - och i fysiska möten sedan när vi kommer hem - kommer vi i samtal, ja diskussion, med andra som fått sin information från enstaka källor i svensk media. Vi försöker förmedla att den informationen inte är helt korrekt och att bilden av det som skett är mer sammansatt med fler lager och fler fasetter.
Det är intressant nog väldigt provocerande och mer än en gång får vi att förstå att man i TV-soffan hemma i Sverige har mer information om hur det EGENTLIGEN är än man har på ort och plats.
Information är kunskap och kunskap är makt.


Samma sensommar när skolan börjar samlar min rektor oss till ett nytt läsår.
”Sammanfatta er sommar med ett enda ord!” uppmanar hon oss som en välkomstövning.
Jag väljer ”Statskupp”. Mina kollegor kommer lite av sig och rektors övning blir inte riktigt vad hon tänkt…


Bilderna i detta inlägg kommer från internet. 


Mall för kommande inlägg

Lorem ipsum dolor sit amet, consetetur sadipscing elitr, sed diam nonumy eirmod tempor invidunt ut labore et dolore magna aliquyam erat, sed diam voluptua. At vero eos et accusam et justo duo dolores et ea rebum. Stet clita kasd gubergren, no sea takimata sanctus est Lorem ipsum dolor sit amet. Lorem ipsum dolor sit amet, consetetur sadipscing elitr, sed diam nonumy eirmod tempor invidunt ut labore et dolore magna aliquyam erat, sed diam voluptua. At vero eos et accusam et justo duo dolores et ea rebum. Stet clita kasd gubergren, no sea takimata sanctus est Lorem ipsum dolor sit amet. Lorem ipsum dolor sit amet, consetetur sadipscing elitr, sed diam nonumy eirmod tempor invidunt ut labore et dolore magna aliquyam erat, sed diam voluptua. At vero eos et accusam et justo duo dolores et ea rebum. Stet clita kasd gubergren, no sea takimata sanctus est Lorem ipsum dolor sit amet.